Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPARF I TRANEDANS.
205
Det var efteråt, de kunde te sig så, och så ser
jag dem också nu, när jag icke låter blicken tränga
in. Gentemot våra egna minnen spela vi alla
samma bedrägeri, som Potemkin enligt sagan satte
i scen med Katarina. Vi föra med oss på vår resa
en fond med vackra blåa lointäner, den passa vi
samman med nuet, så pass det går, och där vi
dammiga trampa öfver stäppen är det vår hvila och tröst
att det ändå var en så vacker väg vi farit dit. För
många är också framtiden en sådan målad väf,
men den rycker bara undan, den följer icke, och
alltid är där något af oro och fara. Det förflutna
blir bättre som vin, ju mera tiden går.
I verkligheten voro dessa år mörka nog, och
mörkare blefvo de. Ty när jag trädde ut i det
praktiska lifvet, var ingen mindre förberedd att
nappas med det än jag, ingen såg med mindre
illusion på det, ty den färdigheten hade man då både på
allvar och lek vant sig vid, ingen hade också
tunnare hud att ta emot pröfningarna. Mitt yrke
passade mig icke, och det var en svår pina att synas
som ett och vara ett annat, att arbeta tvunget och
förströdt med tankarna på annat håll, att se andra,
mycket mindre begåfvade, därför att de helt voro
med i hvad de hade för händer, lyckas bättre än jag
med min splittring. Min lifsåskådning var till
ytterlighet mörk och hade ur allt det olikartade stoff,
som tiden bjöd mig, sugit till sig det som minst
var att lefva på. Det var en pessimism utan ljus
ning, vek och sträng, som ynglingaåldern är det,
lidande af hvar fläck på sig själf och andra och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
