! I I 11 . E)! B i ■ ■ Du hånande dig själf Ditt hufvud kransar, Närsynt och skrynklig, Skallig och krokig; Af grubbel så vissen Som Greken var skön, Ty du dref Grekisk ande ut Med Grekisk glosa. Naturens kraft du lockar Med listig besvärjning, Men naturens röst Ropar i öknen. 1 långsam skönhet Nattens stjärnor vandrat, Långt innan jordens Gyttja jäste. Du mäter dem och väger: Världsalltets ögon Genom omätlig natt Se ned på ditt grubbel. Genom tankfulla ögon Talar alltet; Du väger dem och mäter, Mäktar ej höra.