36 Men blir maskstungcn Människoplantan, Så lamas den urgrund, Där lifskälla kväller. Med sundhet och skönhet Sinar lyckan, Svinner kraft att skapa Stam som blomstrar. II Ej eviga naturens Allsmäktiga hand, Och mindre dina burkar Att bota nå djupt nog. Förgiftade lif Du Jänger något litet, Men aldrig ger du stammen Styrkan åter. f Allt annat är sirater Och slingrande murgröna, Detta är mänskoborgens Murar fasta. Det andra är lek Och lysande dräkt Men detta är hjärtat, Som gömmer lifvet.