m i I 4 Å Mm nwi 49 Men doldt gror ondt frö Då af fasta murar Gärdas städers Spiror och torn. Utanverk leker Kring lifvets kärna, Vänskapligt svälla Små behofven. På skinande skalet Släktet stirrar, Tills tjusadt och söfdt Det kärnan glömmer. Ung kvinna, skön, naken Blef sköka åldrad, Affallen, sminkad Höljd i silke och rubiner. Bland skalets håfvor Strålar guldet Som bland osande lampor Nattens lågande mordeld. Efter store guldslafven Små sig vända, Såsom efter solen Solblommor.