Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Från Trönö till Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Den urvalsprincip, som samlat och bevarat åt oss våra
tidigaste minnen, har alltid varit mig en gåta.
Betydelsefulla eller karakteristiska tilldragelser från vår barndom
ha andra berättat för oss. Själva minnas vi blott små
lösryckta situationsbilder, bagateller, obegripliga för
andra men med en förunderlig aura av verklighetsluft
från en annars hopplöst förgäten värld. Ingen kan säga
varför just den bilden blev kvar.
Men det finns också minnen, vilkas mening man fullt
förstår. Musiken har en sådan plats i Söderbloms
hågkomster. »När Mammas mjuka vita fingrar spelade ’En
vansinnigs sista musikaliska tanke’ eller hon sjöng om
bonden och räven, satt man helst under pianot. Det
förhöjde stämningen. Men när hon spelade och Pappa och
hon sjöngo ur Sions sånger eller ur Ahnfelts sånger, satt
man ordentligt på en stol.» De enkla väckelsesångerna
behöllo sin plats i hans hjärta livet igenom trots den
ringaktning en senare tids antik vurmande
konstförståndiga visade dem. »Själen fick vingar, när vi sjöngo om
det himmelska Jerusalem: ’I djupet av mitt hjärta en
stad jag högt åtrår’. En egendomlig poesi fanns i sången:
’Var jag går i skogar, berg och dalar’. Man kunde nog
erfara ordens sanning, men jag förstod inte vad
’capo-tasto på första bandet’ betydde.» Sångrösten hade han
ärvt efter fadern — Jonas Söderblom hade en vacker
tenor. Med tiden lärde han sig att spela piano och orgel.
En jul överraskade han fadern med att blåsa
psalm-melodierna på esskornett till organisten Isakssons
orgel-ackompagnemang.
En av de vackraste minnesrunor, som skrevos vid
Nathan Söderbloms bortgång, var en annan hälsinges
hyllning till hembygdens store son. Han betygade: »Jag har
aldrig känt en människa, vars själ varit så fylld av
hembygdens egen melodi som hans. Man hörde Dellarnes våg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
