Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. För kristen gemenskap och folkens fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
FÖR KRISTEN GEMENSKAP OCH
FOLKENS FRED.
Aftonen den 8 november 1914 hölls kvällsgudstjänst
i domkyrkan. Den nyinvigde ärkebiskopen besteg
predikstolen och talade om krigets nöd och om de kristnas
plikt att i söndringens och hatets tid oförtrutet bedja och
kämpa för broderskapets förverkligande. »Kriget kan
ej slita de band, med vilka Kristus förenar de trogna.
Må vi bedja Herren, att han skaffar oss frid, att den
dagen snart kommer, då folken förenas i kärlek och
Kristus är Herre, den dagen, som fullkomnar de heligas
böner.»
Det var hans första ämbetsgärning. Men det var icke
första gången ban tagit till orda för fredens sak. På
hösten 1905, då alla storsvenska hjärtan svällde av harm
över unionsupplösningens förmenta skymf, hade han
hållit en predikan, i vilken ban tackade Gud för att
freden trots allt hållits vid makt och inskärpte plikten att
utan bitterhet och sneda blickar samla oss kring egna
nationella uppgifter, en predikan, som väckte åtskilligt
uppseende och dömdes som ett utslag av nationell
själv-uppgivelse. I Kristliga Studentförbundet genomdrevo
ivrare, som gripits av helig indignation, med stöd av
Rudin och Adolf Kolmodin och i strid mot Söderbloms
yrkande, att det till 1906 planerade nordiska
studentmötet inställdes. På något sätt skulle norrmännen straffas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
