Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Ärftlighetslagar och ärftlighetsteorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 ERNST HÆCKEL
svarande tidsålder, utan bli förlagda tillbaks till ett tidigt
ungdomsstadium.
Den homotopa ärftlighetens lag, som man också kunde
kalla lagen angående förärfvande på motsvarande
kroppsdelar, uppenbarar sig isynnerhet mycket tydligt vid
patologiska ärftlighetstillfällen. Vi erinra om födelsemärkens
ärftlighet. Men egentligen finnes öfverallt i embryologien
exempel på denna lag. Såväl den homochronasom
den homotopa ärftlighetens lag äro
ontogeniens grundlagar. Ty genom dessa lagar förklaras
hvarför de olika på hvarandra följande stadierna under den
individuella utvecklingen hos alla generationer af en och
samma art uppträda i samma följd, och att ombildningarna
i kroppen ske på samma ställen. Denna skenbart själfklara
företeelse är dock högst märkvärdig; vi kunna icke förklara
de närmare orsakerna till densamma, utan endast med
säkerhet påstå, att de bero af plasmats molekulära konstitution
och det omedelbara öfverförandet af densamma från
föräldrarna till afkomman.
Dessa olika lagar verka vid sidan och om hvarandra så
att det erbjuder utomordentligt stora svårigheter att intränga
i ärftlighetens väsen. Man har visserligen sedan Darwins
dagar försökt att uppställa antagliga ärftlighetsteorier, men
ingen af dessa har varit tillfredsställande och tillvunnit sig
allmänt erkännande. Vi skola här nedan i största korthet
omnämna några dylika teorier. Vi omnämna dem här
kronologiskt efter tidpunkten för deras framläggande:
pangenesisteorien (Darwin, 1868), perigenesis-teorien (Hæckel, 1876),
idioplasma-teorien (Nægeli, 1884), »keimplasma»-teorien
(Weismann, 1885) och den vintracellulära pangenesis»-teorien
(de Vries, 1889).
I. Pangenesis-teorien antager att alla
organismens celler icke blott föröka sig genom delning och
differentiera sig, utan att de äfven afgifva högst små korn,
som breda ut sig i kroppens alla delar. Dessa omätligt
små korn kallas »gemmulæ» och bilda i nästa generationen
det nya individet. De bära således ärftligheten.
II. Perigenesis-teorien söker förklara
ärftlighetens väsen genom en enkel mekanisk princip, nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
