Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Ontogeni och fylogeni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ERNST HÆCKEI.
detta själslifvets organ är af särskildt intresse. Men vi
skulle likasåväl hafva kunnat anföra hjärtat eller
extremiteterna eller kort sagdt hvilken annan kroppsdel som helst.
Alltid upprepar sig detta under, nämligen det faktum, att
alla delar ursprungligen äro likartadt anlagda och att
olikheterna först så småningom utbildas.
Det finnes helt säkert få kroppsdelar, som äro så
olikartadt utbildade som extremiteterna hos de olika
ryggradsdjuren. Hos de fiskartade fostren saknas de dock alldeles,
hos äldre foster synas anlagen till såväl de främre som
de bakre extremiteterna såsom korta breda plattor. Senare
uppträder på deras utbredda del anlaget till de fem
fingrarna och ännu senare dessas form. Dock förblifva de till
en början förbundna genom en simhud.
På de yngsta fostren kan man ej igenkänna ett spår
af det fullvuxna djurets form. Men de visa tydligt en
ytterst viktig bildning, som ursprungligen är gemensam för
alla ryggradsdjur och som sedermera ombildas till de mest
olikartade organ. Vi känna helt säkert alla fiskarnas
gälbågar, på hvilka fiskarnas gälar sitta. Dessa gälbågar med
de däremellan liggande gälspringorna förekomma hos
människorna liksom hos alla de öfriga ryggradsdjuren. Men
endast hos fiskarna förblifva de beståndande i sin
ursprungliga anläggning och utbilda sig till andningsorgan. Hos de
öfriga ryggradsdjuren användas de dels för att bilda
ansiktet, dels till bildandet af hörselorganet.
Slutligen vilja vi framhålla att människans svans under
fosterstadierna är mycket bättre utvecklad än hvad den
blir sedermera. Den är i sitt anlag densamma som hos
öfriga ryggradsdjur.
De flesta människor vilja än i dag icke erkänna
descendenslärans viktigaste slutsats, nämligen människans
paleontologiska utveckling från apliknande däggdjur och hålla
en dylik ombildning af den organiska formen för omöjlig.
Vi tillåta oss att fråga: Är det icke i högsta grad
märkvärdigt, att alla ryggradsdjur ur de mest olika klasser,
fiskar, groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur i den första
delen af sin embryonala utveckling icke kunna skiljas ifrån
hvarandra och att ännu mycket senare, då reptiler och fåglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
