Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas vinterskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nad som ett skyddsmedel mot köld i analogi med
vår egen vinterdräkt!
I själva verket hyllade botanisterna ännu för
några årtionden sedan dylika åsikter, men de äro
numera allmänt övergivna. Vid närmare eftertanke
finner man också, att tjock päls visserligen kan
vara av gagn för varmblodiga däggdjur, som i sitt
inre äga en ständigt flödande värmekälla, men
däremot knappast för växterna, vilkas inre
värmeproduktion är ytterst ringa jämförd med t. ex.
däggdjurens och fåglarnes. Också kan man en vacker
vinterdag lätt nog övertyga sig om, att de
vintergröna växternas blad äro frusna, d. v. s. de äro
spröda och mer eller mindre genomskinliga av is,
som bildats i deras inre, och i skogstrakter har
varje vedhuggare vintertid fått erfara, hurusom
träden då till följd av den i vedens porer
befintliga isen göra ett helt annat motstånd mot yxan
än om sommaren. Barken må vara huru tjock som
helst, under kalla vintrar förmår den dock icke
utestänga kölden, och detta gäller naturligtvis i ännu
högre grad om bladens relativt svaga hudvävnad.
Ända till för kort tid sedan föreställde man sig
emellertid att de vintergröna växternas tjockare
hudvävnad tjänade att — i egenskap av dålig
värmeledare — skydda växten mot hastiga
temperaturväxlingar. Man trodde nämligen — och i
trädgårdsmästarekretsar gör man så nog än i dag —
att frusna växter kunde behålla livet, om
upptinandet försiggick sakta, men att ett hastigt upptinande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
