Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ispatrulleringen i Nordatlanten.
I Nordatlanten finnes ett av de dystraste
områdena på jordklotet. Häftiga stormar eller en
nära nog ogenomtränglig dimma hör till
vanligheterna där.
Ungefär i dessa ordalag karakteriserar
Lieutenant Commander F. A. Zeusler i U. S.
Coast Guard i "National Geographic
Maga-zine" området sydost om de stora
Newfoundlandsbankarna, där den kalla
Labradorströmmen från Norra Ishavet stöter ihop med den
varma och mäktiga Golfströmmen.
Både på grund av dimman och — framför
allt — på grund av de i dessa trakter talrikt
förekommande isbergen är som bekant denna
"havsöken" synnerligen riskabel att trafikera.
Sedan en del år tillbaka har därför också en
intensiv ispatrulleringstjänst upprätthållits där.
Denna patrulltjänst har tillkommit genom en
internationell överenskommelse och understödes
förutom av Förenta Staterna av Belgien,
Canada, Danmark, England, Frankrike, Italien,
Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland.
Det är dock Förenta Staterna, som genom sin
Coast Guard ha den praktiska sidan av
tjänsten om hand, och de två patrulleringsfartygen
"Modoc" och "Tampa" stå under amerikanskt
befäl och ha amerikansk besättning. Förutom
dessa två fartyg finnes även ett reservfartyg,
som ligger färdigt att gå ut, om det ena av
de aktiva fartygen skulle bli urståndsatt att
tjänstgöra. Den kritiska tiden under året, då
patrulltjänsten är verkligt av behovet påkallad,
är månaderna mars, april, maj och juni.
Vi låta nu Mr. Zeusler få ordet för att
fortsätta sin intressanta skildring av sina
erfarenheter från en kommendering på dylik
patrulltjänst.
Över området, skriver han, ligger dimman,
liksom röken över ett slagfält. Nära halva
vintern och drygt halva sommaren är en enda
dimtid. Men genom denna dystra region ha
människorna förlagt en av de livligast
trafikerade vattenvägarna i världen, och på
bankarna äro några av jordens rikaste fiskeplatser
belägna. Här trotsa alltså befälhavarna på såväl
stora linjeångare som relativt små fiskefartyg i
samma grad en illasinnad oceans faror.
Tills för några år sedan hade
Nordatlantens trafikanter att mera än nu ta hänsyn till
de lömska gigantiska isbergen, som åtföljda av
snö, dimma eller storm komma smygande i
mörkret Cfh diset. Stundom är det nätt och
jämt hundra värds som skiljer fartyget från
isberget, innan man har möjlighet att från
fartyget urskilja den spöklika ismassan. Det
var på detta farofyllda område, som den
hittills största olyckan i Atlanttrafikens historia
inträffade — "Titanic"-katastrofen natten
mellan den 14 och 15 april 1912. Då "Titanic"
sjönk efter en kollision med ett isberg, följde
över 1,500 människor med i djupet.
Denna katastrof upprörde så gott som hela
världen, och från olika håll framkom krav på
en effektiv patrulleringstjänst på detta
isbergsområde. Kravet förverkligades också, och
tjänsten bekostas av de anslutna nationerna i
proportion till deras sammanlagda tonnage.
I alla tider har sjöfolket fruktat isbergen.
De driva hit och dit. De ge aldrig ifrån sig
någon varningssignal, som kan markera deras
närvaro. Än förflyttas de av havsströmmar,
än av tidvatten, än av vind och vågor. Dimman
är deras konstanta följeslagare. Ett fartyg,
som i natt och dimma stävar framåt inom ett
drivisområde spelar ett högt spel. Inte ens
under en stjärnklar natt är det möjligt att
observera isberget på längre håll än en halv
nautisk mil.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
