Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
elska reen och wacker klädher, intet dödsligt
tenke eller begrunde." Man finner härav, huru
denne Vasatidens främste läkare väl insåg det
glada sinnets stora betydelse i sjukdomstider;
och så som pesten fordom for fram i vårt land,
voro dessa goda råd nog så behövliga.
Under det att man hos oss helt naturligt
betraktade brännvinet som det osvikliga medlet
mot pesten hade man på andra håll trott sig
finna vissa goda egenskaper hos ättikan.
Särskilt i Frankrike hade denna tanke
utvecklats, och det sades att man kunde skydda sig
mot smitta genom att blott förtära litet bröd
och ett spetsglas ättika på fastande måge om
morgonen. Under en stor pest i Paris hade
även tre tjuvar begagnat sig av detta medel på
ett så lyckat sätt, att de gått omkring i alla
hus där folk dött av pesten, samt utan risk
stulit i de övergivna våningarna, under det de
ruttnande liken lågo i sina bäddar. Den
ättik-sort de begagnat blev sedan betraktad som
ett skyddsmedel och benämndes av parisarna
"de tre tjuvarnas ättika". •
Under de båda följande århundradena
flammade pestilentian åter upp, men svagare för
varje gång, intill dess den i ett slag år 1710 drog
fram över Sverige i ett sådant omfång, att den
närmade sig digerdöden i sina verkningar. Det
var en skeppare från Pernau som förde smittan
in i landet och som själv dog på Erstaviks
krog nära Stockholm, under det farsoten synes
spritt sig vidare genom fartygets last.
Detta var sista gången pesten hemsökte
Sverige, och man beräknar att den slukade
Stockholms halva befolkning och att landet i
dess helhet förlorade 200,000 människor.
Vid 1800-talets början alarmerades Europa
av en ny stor farsot — våra dagars
välbekanta kolera —, vilken under sin väg från
Asien omsider nådde Drammen 1832 sjöledes och
därefter gjorde sitt intåg i Sverige (Göteborg).
Den stora kolerapesten 1834 har beretts en
plats inom skönlitteraturen genom Eugen Sues
berömda roman "Den vandrande juden" vari
författaren på ett synnerligen livligt sätt
skildrar epidemiens härjningar. Sue, som själv
var läkare, hade personligen bevittnat
sjukdomens förlopp och berättar bl. a. att under hela
den tid då koleran for fram i Europa detta år,
blåste det övervägande ostlig vind, som
möjligen kunde tänkas hava befordrat den från
Ryssland kommande smittans utbredning.
I Göteborg härjade koleran 1834 synnerligen
svårt, och slutligen blevo människorna så
rädda, att det ej kunde uppdrivas en kusk som
ville köra likvagnen. Då satte sig landshöv-
Interiör från ett festsjukhus under senare hälften av 1700-talet.
(Personerna på illustrationen äro: en död, en sjuk, en läkare,
en vårdare, vänner samt vaktposten utanför huset.
6 253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
