Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
Under tre dygn låg så det stolta skeppet och
tumlade redlöst om i den grova sjön. Slutligen
blev rodret färdigt. Men nu kom den sista
skräl-len. Under arbetet med dess påsättande sprang
taljan och rodret gick till botten.–-
Lyckligtvis hade vinden mojnat, ehuru dyningen ännu
gick hög. Fartyget låg an Nord, och närmaste
land var ön Fayal (Azorerna), 300 nautiska mil
rätt Syd.
Efter fruktlösa försök att med seglen och
di ivankaren få förstäven svängd i rätt riktning,
beslöt Samuels att segla "baklänges" till Fayal.
Alla segel förom storriggen beslogos, och genom
att hålla rårna trimmade flått back på stor och
kryssmasterna, lyckades han att föra "Wild
Flier" långsamt men säkert — med aktern först
— 280 distansminuter. Under tiden hade
emellertid ännu ett nytt juryroder hunnit bli förfärdigat
och applicerat, vadan fartyget kunde hjälpligt
styras under den återstående korta färden in
på Fayals redd och ankra där 14 dagar efter
olyckan.
Den portugisiske läkaren å sjukhuset där ville
genast amputera Samuels ben, men nu tillät
denne ej detta. Läkaren visade sig emellertid vara
en klåpare i yrket. De splittrade delarne av
benet blevo ej ordentligt sammanförda, och det
var endast patientens järnhårda
kroppskonstitution som räddade honom. I 52 dagar fick
Samuels vänta medan "Dreadnaught" reparerades.
Han hade mycket väl kunnat resa hem med ett
annat fartyg, men allt vad han ägde i världen
hade han i sitt kära fartyg, och han ville ej
lämna det. Då de återkommo till New York måste
han dock underkasta sig en operation, som band
honom vid sängen i elva månader, men han
kände sig ändå glad vid tanken på, att han
räddat sin kära skuta såväl som sitt ben.
Samuels blev emellertid efter sitt
tillfrisk-nande halt för livstiden, och detta tvingade
honom att övergiva sj öyrket, och befälet å
"Dread-naught"övertogs av kapten Lytle. Denne fick
dock ej föra henne mer än ett år, då han
efter en olyckshändelse avled. Då fartyget
sedan i februari 1864 anlände till New York,
av-slöt hon efter 11 års tjänst sin märkliga bana
som paketskepp i nordatlanttraden och insattes
i rederiets Kap Horn flottilj på routen New
York—San Francisco—Honolulu—New York,
under kapten, Cushings befäl. Anledningen till
detta var, att förtjänsten i paketfarten började
gå ned, då det däremot blivit ett stort behov
av snabbseglande fartyg på långtraderna. Att
Honolulu anlöptes hade sin förklaring däri,
att valfångarne i Södra Pacific, vilkas
expeditioner i regeln varade i tre år och längre,
brukade lossa sina oljefat i Honolulu och sedan gå ut
på en ny kryss efter nytt byte. Härigenom fingo
en del av clipperskeppen en extra god förtjänst
genom att föra hem oljan till världsmarknaden.
Under åren 1864—69 gjorde "Dreadnaught"
flera ovanligt snabba resor i tävlan med de
många snabbseglarne i Kap Horn flottiljen.
Men även den vackraste saga får ett slut:
och det berömda skeppet fick sin avslutad
under högst märkliga — ja, drastiska
förhållanden.
På sin utresa till San Francisco år 1869
under kapten Mayhew’s befäl lämnade hon
sina ben på det ogästvänliga Eldslandets kust,
ej långt från Kap Horn.
Kap Horns "storm-andar" hade tagit sig
en paus. Det bleknade ut till kav stilje, och
den tröstlösa kusten av Tierra del Fuego reste
sig hotande nära om styrbord. En hög dyning
vräkte sig dånande mot landets väderbitna
och håliga klippformationer. Med skysels i
topp och alla klutar klappande av
sjöhäv-ningen, sögs skutan av ström och dyning allt
obevekligare mot sin grav. Att ankra var
omöjligt på detta djup. Förtvivlan stod att
läsa i allas ansikten. — Båtarne bemannades
med två man till var åra för att söka bogsera
henne utåt. Men att på detta sätt bogsera
ett fullastat 1400 tons skepp i en Kap Horns
dyning är en ren orimlighet. Man kan
föreställa sig denna syn och känslorna hos dessa
män, där de ansträngde varje muskel och nerv
vid sina långa askåror och vid varje årtag
funno sig dragna tillbaka av de sugande
dy-ningame.
Till slut kom kraschen, och det stolta
skeppet: "The Wild Flier of the Atlantic" blev
ett vrak — i vindstilla.
Bill Shark.
•264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
