Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
tillsammans med silke och andra kinesiska
produkter med dess otympliga ostindieskepp,
vilkas dåliga seglingsegenskaper gåvo anledning
till öknamnet "tea waggons". Först ett par år
innan Kompaniets oktroj utgick hade några
bättre seglare insatts. Konkurrensen blev 1834
öppen, och även nu voro de påpassliga och
smarta amerikanerna de första att sätta in
för ändamålet särskilt byggda snabbseglare.
John Griffith i New York konstruerade år
1843 den första verkliga teclippern:
"Rain-bow" om 750 tons. Hennes för alla dåtida
experter ovanliga former blevo skarpt
kritiserade och man motsåg allmänt ett fiasko
för konstruktören. Men de bedrogo sig; hon
gjorde glänsande prestationer såväl på resan ut
till Canton som därifrån hem till New York,
1845—46, och hennes befälhavare hade ej ord
nog berömmande över sitt skepp. Detta
pio-niärskepp — upphovet till teclippertypen — fick
blott en kort tillvaro, enär hon året därpå
spårlöst förvann med man och allt på en resa
till Valparaiso. Efter "Rainbow" kom ett
annat "under" från New York i "Sea Witch",
fört av den oförglömlige Bully Waterman,
som under åren 1846—53 brukade göra
passager mellan New York—Hong Kong på 78
—90 dagar. "Honqua", "Samuel Russel" och
"Oriental" följde åren närmast efter. Alla
dessa tre voro rekordseglare.
Under de fyra första åren gingo de
amerikanska teskeppen från Amerika direkt till Kina, men
sedan den kaliforniska guldfebern 1849 fått
fart, omlades ruten runt Kap Horn till San
Francisco med passagerare och förnödenheter
och därifrån till Kina efter te. Den enorma
efterfrågan på tonnage som under dessa år
uppstod för att framforsla lycksökare från hela
världen, tvingade fram denna omläggning.
Den oerhörda påfrestning dessa snabbseglare
fingo utstå framkallade åter en del
förbättringar i konstruktionen av skeppskroppen,
utförda av sådana män som William Webb och
Donald Mackay. De förnämsta av deras första
teskepp voro: "Celestial", "Surprise",
"Chal-lenge", "Flying Cloud", "Staghound". Av dessa
var "Flying Cloud" en av Mackays bästa
skapelser och blev ett beryktat skepp, som höll
rekordet 89 dagar Sandy Hook—-San Francisco två
olika resor. Två andra ’havets vinthundar’ voro
"Flyingfish" och "Swordfish" (den förre
konstruerad av Mackay, den senare av Webb),
vilkas olika rederier uppsatte stora ’stakes’ för
kappsegling å deras första resa till San
Francisco. En av de bästa var även "N. B. Palmer"
med rekordet Canton—New York 84 dagar.
Detta var de amerikanska skeppens glanstid.
Engelsmännen voro ’no where’.
En väsentlig skillnad förefanns mellan de
amerikanska och de brittiska teskeppen före
1855. Yankeeskutornas rigg och i synnerhet
deras segelställ av bomullsduk voro underbart väl
skurna, och deras däckswinchar, patentblock och
mjuka manilla-ändar inbesparade åtskilliga mans
besättning. Den brittiska underlägsenheten
berodde härvidlag på konservatism. Först då
amerikanarna började att även taga hand om
tetraden till London vaknade man upp inom
den gamla sjönationens skeppsindustri för att
rädda prestigen. Alex. Hall i Aberdeen bröt
isen genom sj ösättningen av sin ’novelty’:
"Chrystolite", vilken sedan gjorde en mycket
lyckad resa.
Nu började en förbittrad dragkamp mellan de
båda nationernas varv, skepp och befälhavare,
stimulerad av Londonbefraktarnas extra
fraktpremier för säsongens första inkommande
té-last. Britterna sögo sig så småningom upp i
tëten genom sådana ’crackers’ som "Spirit of the
Age", "Serica", Taeping", "Fiery Cross",
"Robin Hood" och "Lörd of the Isles" (vilken
sistnämnde tog rekordet 89 dagar Shanghai—
Dover och hade gjort 320 knop per dygn under
5 följande dagar).
De amerikanska skutorna voro aldrig länge i
denna trade. De voro alla byggda av ’soft wood’
och hade därför kortare livslängd än de engelska
hardwood-skroven. Då vid denna tid de brittiska
varven dessutom alltmera övergingo till
kompositionsbyggen (järn och trä) för segelfartyg,
gåvo amerikanarna upp och lämnade traden
definitivt. Kappseglingarne om säsongens
premie fortsattes emellertid nu mellan de brittiska
fartygen, utgångna från Aberdeen och Clyde.
År 1867 finna vi "Ariel", "Norman Court",
"Titania" och "Sir Lancelot" som ’crackers’.
Allt efter det dessa framträdde, ansågos de
utgöra ’sista ordet’ vad snabbhet och formskönhet
beträffade. Men ännu hade man ej nått klimax.
I augusti 1868 gick ’den brittiska handelsflottans
stolthet’: "Thermopylae" av stapeln. Många
anse än i denna dag detta skepp ha varit den
underbaraste av alla ’crackers’ som flutit på
vattnet. I motsats till de flesta andra fartyg,
passade hennes seglingsegenskaper lika bra till
hårdvind som lättvind. Hon vakade som en and,
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
