Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
stemet hade uppfunnits samt kondensorn skilts
från cylindern. Genom dessa anordningar
hade kolförbrukningen nedbringats till
ungefär fjärdedelen av vad den varit från början,
men det var därför en, jämfört med nutida
förhållanden mycket ofullständig maskin, ty
kolförbrukningen var dock 2.5 à 3 kg. pr
häst-krafttimme.
Sjömaskinerna voro dock under flera
årtionden i regel byggda för expansion i en
cylinder, ty man kunde ej få någon större
nytta av kompoundsystemet så länge ångtrycket
endast var omkring 0.3 kg. atmosfär. Något
nämnvärt högre tryck kunde man ej uppnå
med dåvarande pannkonstruktioner med så gott
som plana ytor och ett fåtal grova tuber.
Tackjärn förekom även som material i ångpannor,
vilket även framgår därav, att i Sverige år
1849 förbjöds användandet av gjutna
ångpannor i passagerarefartyg, i lastfartygen fingo de
fortfarande användas.
Under åren 1840—1850 infördes tubpannorna,
varigenom större styrka ernåddes, så att det
blev möjligt att höja trycket till 0.7 à 1 atm.
Pannorna erhöllo härigenom en relativt stor
eldyta i förhållande till vikt och utrymme och
därmed möjlighet till lättare och mindre
skrymmande drivkraft. Därefter började man
åstadkomma ytterligare inskränkning av
maskineriets utrymme genom att frångå de förut
brukliga balansmaskinerna och överföra kraften
från pistonen genom en direkt vevstake till
vevaxeln. Detta skenbart enkla problem var
förenat med stora svårigheter då det gällde
att få en tillräckligt lång vevstake för att
åstadkomma en jämn rörelse hos skovelhjulen,
som då uteslutande användes. En lösning, som
måhända gav det bästa resultatet, var den
oscillerande maskinen, där pistonstången
arbetade direkt på veven och cylindrarna svängde
fram och tillbaka, lagrade i ett par ihåliga
tappar, vilka samtidigt tjänstgjorde som
till-och avlopp för ångan och därmed gjorde
sliden överflödig.
Dessa maskiner visade sig emellertid
olämpliga för det högre varvantal, som erfordrades
för att med framgång ersätta skovelhjulen med
propeller, vilket av flera skäl var önskvärt.
Man började då övergå till den numera
brukliga vertikala maskintypen med cylindrarna
över vevaxeln. Det högre varvantalet
möjliggjordes till stor del genom förbättring av
arbetsmetoderna och dessutom ökades
ångtrycket till c :a 1.5 atm. Den allmänna övergången
till användandet av propeller skedde under åren
1845—1850, då de flesta nybyggnader
utrustades med denna anordning. Maskinerna hade
dock icke ernått den utveckling, som fordrades
för att komma upp till det varvantal, som var
nödvändigt för att erhålla god verkningsgrad
hos propellern, varför man försökte använda
utväxlingar av olika slag för att öka propellerns
hastighet. Man använde därvid undantagsvis
kedjor. Samtliga utväxlingsanordningar voro
emellertid dåligt utförda och förorsakade stort
buller.
Man använde vid denna tid uteslutande
strål-kondensor, men omkring år 1860 övergick man
till ytkondensor. Denna uppfinning hade stor
betydelse för maskinernas utveckling, ty det
möjliggjorde en ökning av ångtrycket, som
hade varit omöjlig även med de bästa
pannkonstruktioner, ty man kunde nu reducera
pannstensbildningen till en obetydlighet av vad
som tidigare förekommit. Man tycker nu att
det är nästan ofattbart, att sjögående fartyg
kunde göra ganska långa resor utan
ytkondensorer, men förklaringen får sökas i det låga
ångtrycket, som ännu ej var högre än 2 à 2.5
atm. Den nya uppfinningen medförde icke
enbart fördelar utan även en del olägenheter.
Den rikliga smörjning, som man förut bestått
cylindrarna, visade sig medföra avsevärda
olägenheter för pannorna, dels därigenom att
fettet avsatte sig på eldytorna och förorsakade
överhettning av dessa samt dels därigenom, att
de vegetabiliska och animaliska smörmedlen
sönderdelades i pannorna och åstadkommo
frä-tor på plåten. Den enklaste åtgärden för att
förebygga dessa olägenheter var naturligtvis
att inskränka cylindersmörjningen till det
minsta möjliga, men det var lättare sagt än gjort,
ty man hade vant sig vid att smörja rikligt
och då ville man gärna fortsätta därmed.
Dessutom fordrade nog dessa maskiner mycken
smörjning på grund av de ojämna ytorna i
slider och cylindrar. Olägenheterna reducerades
emellertid väsentligt genom att man utbytte de
animaliska och vegetabiliska smörjmedlen mot
mineraloljor, som tålde betydligt högre
temperatur, utan att sönderdelas. Senare har man
insatt oljefiltrer för att förhindra olja att
inkomma i pannorna, fastän man ännu icke helt
befriat sig från de med cylindersmörjningen
förenade olägenheterna.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
