Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
Så långt författaren i »Seefahrt».
Den svenske läsaren måste naturligtvis dra
på munnen åt hans reflexioner beträffande
Selma Lagerlöf. För det första kan tysken ju
inte känna till, att Selma Lagerlöf just älskar
sagostilens utvikningar och överdrifter, en stil
med många »ack» och »oh» som en svensk
litteraturkritiker sagt om henne. För det andra
gör den tyske vedersakaren Selma Lagerlöf
orätt, när han uppfattar hennes Kristian Bergh
som sjökapten.» Kapten är visserligen mannens
svenska titel, men därmed menas i detta
sammanhang en regementskapten, icke sjökapten.
Selma Lagerlöf nämner själv på tal om
kavaljererna, hennes hjältar i boken: »Ekeby är
inte mera hemlösa kavaljerers utkorade
tillflykt. Pensionerade officerare och fattiga
adelsmän draga inte mer runtom Värmland i
rangliga enspännare».
F. ö. skulle det vara ganska underbart om
en sjöman hade trivts i det rucklarlag som de
tolv kavaljererna bildade. Denne överste
Bee-rencreutz med killespelet, hans vän major Fuchs,
trumslagaren Ruster, som varit överstens
tjänare och krigskamrat och vunnit
kavaljersrang genom sin skicklighet att brygga punsch,
fänrik Rutger von Örneclou med peruken och
spännhalsduken, krigaren Kristoffer,
adelsmännen Kevenhüller, Lilliecrona, Lövenborg m. fi.
sannerligen man kan förstå hur en sjöbuss
skulle kunna känna sig hemmastadd i deras lag.
Nej, vi få nog skilja Selma Lagerlöf från
detta mål. Hon är helt visst oskyldig. Felet
ligger i stället hos den som översatt den
upplaga av »Gösta Berling» som författaren i
»Seefahrt» fått tag i. Enligt citatet står det
nämligen Kapitän Christian Bergh. Titeln
borde naturligtvis varit Hauptmann. Som bekant
skilja nämligen tyskarna på militärtermen
»kapten» som blir Hauptmann och sjötermen
»kapten» som blir Kapitän.
Det om den saken. Vi gå nu vidare i
protokollet och ge åter igen signaturen i
»Seefahrt» ordet.
Det är möjligt, säger han, att en människas
begåvning för diktning gör det tillåtligt för
henne att göra som hon vill och att diktarens
fantasi inte får stävjas på något sätt. Offren
för denna fantasi, i detta fall sjöfolket och
speciellt våra yrkesbröder, må det dock’ vara
tillåtet att värja sig för de fantasifyllda
utsvävningarna.
Stickproven här ovan kunde mångdubblas,
men samtliga äro ganska oskyldiga i
jämförelse med vad som nyligen presterats av en
skriftställare och pseudo-sjöman. Framför
mig ligger en bok med titeln »Nordische und
tropische Welt». Den betecknande undertiteln
är »Kaperfahrten eines Geistespiraten zwischen
Europa und Indien» (En andlig pirats
kapar-färder mellan Europa och Indien). Boken
utkom 1926. Författaren heter Otto Mock.
Av allt att döma var bokens författare en
skeppsläkare i 30-årsåldern, då han gjorde en
resa på fyra månader till Ostindien. Dessa
fyra månader ha dock räckt till för att enligt
»andepiratens» egen mening göra honom
fullständigt förtrogen med sjömannens psyke. Hör
bara vad hr Mock har att förtälja om
sjöfolket.
»Vi fastlandsinnebyggare och landkrabbor,
som inte känna havet och dess egendomligheter,
se ett stolt skepp nalkas från fjärran. Vi tro
oss i dess tackel spåra doften av saltsjö som
dagg. Vi hysa en lidelsefull känsla av avund
mot bogen som skurit världshaven såsom vår
mor skär bröd i vårt hem. Då emellertid
fartyget ligger förtöjt vid kajen och åter är fast
förbundet med jorden, då bär fartygets
besättning friheten från havet in i den fria
kärlekens hus. Som en mäktig gördel omsluter
den fala kärlekens zoner ländernas kuster. Jag
har förstått den fördel som ligger i att
världsdelarna äro kantade med dessa bårder av fal
vällust, där de stöta samman med haven. Dessa
bårder äro nämligen en skyddsvall, en avledare,
ett värn mot de sjöfarandes odisciplinerade
begär.
Huru många kvinnor i land, som kokettera
med sin kyskhet, ha inte dessa flickor att tacka
för sin ’kostbara gåva’, dessa flickor som likt
förtruppen eller pioniärer ha att ta emot den
första stormen av lustan? Därför äro dessa
hamnstäder och kustområden, där kärleken finns
till salu, att likna vid fördämningar till skydd
för moralen i det inre av landet. Ack, det är
en underbar zon, där atmosfären från
havs-viddema förbrödrar sig med atmosfären i de
trånga hålorna, där ett på intet och på allt
inriktat begär släppes lös som vid ett
dammbrott i land, där den första kampen utkämpas
mellan vällusten och det kvinnliga gränsskikt,
som är tillspillogivet för samhället.
Och till och med Alster har fångstgroparna
i St. Paul, detta filter för fala kvinnor, att
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
