Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
omtalade snabbseglarne. Hon var på 1625 reg.
tons och byggdes av Smith & Sons N. B.
speciellt som passagerar- och emigrantfartyg.
Baines inköpte henne 1853 och regeringen
befraktade henne på den första resan till
Australien, då hon tog ut 930 emigranter. Fartygets
sanitära anordningar visade sig vara överlägsna
de äldre fartygens, enär man — trots det stora
antalet emigranter — ej hade mer än två
dödsfall under resan, då det annars var
vanligt att 15 à 20 % av numerären strukit med
då man nått fram. Vern som än såg detta
fartygs robusta former skulle kunna ha rätt att
tvivla på, att hon var en 17-knopare. Men
ytan kan bedraga. Hon gick ut till Melbourne
på 68 och hem på 76 dagar och hade ej
varit borta mer än 5 månader och 21 dagar då
hon åter låg vid sin kajplats i Liverpool med
en kolossal segelduksremsa sträckt uppe i
liggen mellan för- och stormasterna, varå i
jättebokstäver lästes: »The fastest ship in the
world». Befälhavaren, kapten James Forbes,
förut en mycket känd och uppburen man —
intog efter denna resa en hög rangplats bland
Liverpools skeppare — en tid framåt. Efter
ännu en snabb helresa på jämt sex månader
lämnade Forbes »Marco Polo» och övertog den
av Donald Mackay konstruerade »crackern»
»Lightning»:
Baines var en stor beundrare av den snillrike
amerikanske skeppsbyggaren och beställde
samtidigt fyra stora emigrantclippers av
honom : »Lightning», »Champion of the Seas»,
»James Baines» och »Donald Mackay». Alla
dessa voro under sitt första lustrum
extraordinära »crackers» och förde ofantliga segelareor
(utom tre skajselrår, även ett »moonsail» på
stortoppen.) Alla förut som oöverträffbara
ansedda rekord ramlade. Så t. ex. gjorde
»Lightning» på sin första resa under Forbes’ befäl
en gång en 24 timmars segling av 436 nautiska
mil och några år senare 430 två dagar efter
varandra. »James Baines» kom upp till 423
(och loggade en timma 21 knop). »Donald
Mackay» nådde 421 och »Champion of the
Seas» 418.
År 1854 hade två unga skeppsklerkar, John
Pilkington och Henry Wilson startat en
emigrantlinje, som de gåvo namnet »White Star
Line» och som sedan blev en rival till Black
Ball. Dess clipperflotta blev aldrig stor, men
bestod endast av vackra och förstklassiga
fartyg. Bland dessa voro två förnämliga crac-
kers : »Red Jacket» och »White Star». På
grund av sina skepps snabba färder till
Australien, lyckades detta rederi — liksom ock Black
Ball — att år 1855 teckna kontrakt med Kungl,
brittiska postverket att föra post till
Australien. Men då White Star linjen åtog sig att
leverera posten på 68 dagar med en plikt av
i 100 par överstigande dag, var James Baines
nog djärv att för Black Ball teckna kontrakt
på 65 dagars leverans med tillämpning av
samma plikt. Medan Mackay’s alla skepp genom
sina former gåvo tillkänna egenskaperna hos en
hårdvindare, voro White Star’s New
York-byggda skrov berömda för sina mjuka och
eleganta linjer. »Red Jacket’s» högsta 24
timmars logg var 417 n. mil och hennes snabbaste
resa ut till Australien och hem var 160 dagar
och 22 y2 timma i tävlan med »Lightning»,
som gjorde den på 2 dagar och 4 timmar
kortare tid.
Dessa två postförande linjers clippers voro
med stora kostnader komfortabelt inredda för
passagerarnes trevnad. Baines hade dessutom
försett en del av sina crackers med
tidningstryckeri. Sålunda utgåvos veckoblad som t. ex.
»The Lightning Gazette», »Eagle Herold»,
»Royal Charter Times» m. fi. Även fanns i
regeln musikkapell ombord (vanligen tyskar),
vilka utförde taffel- och dansmusik och höllo
konserter. Mathållningen för 1 :sta klassens
passagerare var ovanligt god och omväxlande
för så långa färder som till Australien. Fem
à sex rätter till middagen jämte goda viner
förekom alltid på Black Ball’s-skeppen.
Disciplinen och rutinen var i det närmaste
örlogs-mässig och överallt »blänkte mässingen som
guld». Befälhavarens villkor voro mycket goda.
Så betingade sig t. ex. Ant. Enright, då han
efter kapten Forbes övertog »Lightning», en
fast lön av £ 1,000 per år.
»Donald Mackay» — den sist byggda av den
berömda »Mackay-kvartetten», tillhörande Black
Ball Line — var under åren 1855—57 världens
största segelfartyg (2,408 reg. tons). Hon var
ett av de första skepp som hade dubbla
märs-rår. Detta stolta skepp gjorde ovanligt jämna
resor, ofta på dagen lika, men kunde likvisst
aldrig bli primus.
Ett annat Bostonbyggt skepp, som blev
mycket omtalat, var »Blue Jacket» (N :o 1), vilket
i London inköptes av Fox Line. Mellan åren
1855—67 var hon denna linjes snabbaste
fartyg. Detta präktiga skepp brann upp utanför
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
