Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
ni fika järnclipperskeppen från Clyde,
Liverpool och Aberdeen.
Liksom tetraden hade sina årliga
kappseglingar hem till temarknaden hade även
ulltraden sina till de i januari, februari och mars
förekommande ullauktionerna i London. Den
stora premiens erhållande skedde dock ej efter
samma regler som gällde tetraden. Vid den
tid de utkomna fartygen hunnit samlas och
blivit klara att i respektive hamnar intaga sin
ull, utsågs av en tillsatt nämnd den erkänt
bästa seglaren och för dennes räkning
reserverades den sista lasten. Det var således en
hedersplats att få intaga sin last som »sista
skepp», till vilket premien sedan föll, om lasten
kunde hinna fram innan auktionerna avslutades
i London. Under 80-talet, då ängarne helt
övertagit tetraden, reserverades vanligen sista lasten
för den oförbränneliga f. d. teclippern »Cutty
Sark». Ty ännu kunde intet annat skepp, vare
sig byggt av trä eller järn, överglänsa hennes
resor i ulltraden. I London uppsattes listorna
för första auktionen så snart ett tillräckligt
antal laster anlänt eller inrapporterats från
Kanalen. Det var därför varje skeppares
strävan att bli inrapporterad så fort han nått in i
Kanalen, för att komma med å
försäljningslistan. Den kapten som missade
försäljningsdagen kunde däremot riskera att få lasten
magasinerad och lastägaren kanske att få vänta i
månadstal på nästa auktionsdag, varigenom
extra kostnader åsamkades.
Sättet för stuvningen av dessa ullaster var
av stor betydelse och varierade ofta ansenligt.
Man skruvade ibland in balarne så hårt, att
nåten på träfartygen öppnade sig, vilket t. ex.
förorsakade de vackra skeppen »Fiery Star’s»
och »Aurora’s» undergång. Kapten Woodget på
»Cutty Sark» fick mer än en gång in 1,000
balar mer i rummet än hans företrädare i
befälet fått, men han övervakade själv arbetet
hela dagarne under lastningen och hans
(com-posite) fartyg tog ingen skada.
På Sydaustralien upptogs ulltraden av den
av James Thompson startade Orient Line, som
1856 insatte »Orient» på Adelaide-ruten, där
hon bibehölls till 1877, eller i 21 år — en
aktningsvärd prestation av ett träfartyg på denna
trade. Alla linjens följande fartyg till 1866
voro compositeskepp, bland vilka »Conette» och
»Yataer» voro de snabbaste seglarne. Elder
& Co., ägare till Elder Lhte, trafikerade även
Sydaustralien och hade flera märkliga skepp,
såsom »Beltana» och »Torrens». Den senare
var compositebyggd, å 1276 reg.-tons och hade
ungefär samma segelegenskaper som den
omtalade »Thermopylae»: utmärkt hårdvindare,
men ännu bättre lättvindare. Kapten H. R.
Ängel gjorde även anspråk på att ha
överglänst »Thermopylaes» australiarekord, 60
dagar, med en dag kortare tid, men detta
godkändes ej på grund av distansskillnaden
Kange-roo island—Port Philip.
Det största compositeskepp som någonsin blev
byggt var »Sobraon» på 2,131 reg.-tons, sjösatt
i Aberdeen år 1866. Hon insattes av ägarne,
Lowther, Maxton & Co., först på
Sydneytraden, men från 1872 till 1891 gick hon
konstant på Melbourne, nästan lika reguliärt på
tid som en linjeångare. Under 24 år fördes
hon av samma befälhavare: J. M. Elmslie,
R. N. R.-tradens både bland passagerare och
sjöfolk mest populäre kapten. Och att denne
var en ovanligt human befälhavare kan man
förstå därav, att aldrig under de många åren
en man rymde från fartyget i det annars så
lockande Australien.
Innan detta skede i den australiska traden
avslutas, bör även den under namnet »Walkers
clipper-barques», åren 1863—96, så populära
flotta av små, snabbseglande barkskepp nämnas.
Den bestod av 14 fartyg, alla utom ett
compo-sitebyggda, som trafikerade traden London—
Tasmanien. Med sina eleganta linjer och
»ra-kish looks» voro de en fröjd för ett
sjömansöga. Den mest omtalade av dem var den lilla
»Berean» på 526 reg.-tons, som fördes av
kapten John Wyrill i 27 år (1869—96). Under
denna långa tid kämpade denna lilla »beauty»
tappert ut mången dust med de stora
clipper-skeppen och utgick mer än en gång som
segrare. Som bevis på huru omsorgsfullt hon var
byggd kan nämnas, att hon under hela sin tid
aldrig behövde drivas om en enda gång — ej
ens sedan hon som norskt fartyg fraktade
is-laster från Norge till London. Med undantag
av båtpallarne fanns ej en målad träbit ombord;
däcken voro av Nya Zeelands kauri och nästan
allt förövrigt av utsökt teak-trä. Kapten
Wyrill var även en exponent för sin tids
långfärdseglare. Han började sin sjömansbana år
1850, förde eget befäl i 44 år — varav 42 år
i Tasmania-traden — och hade gjort 36
världs-omseglingar innan han »lade upp» hemma i
sin födelsestad, Scarborough, där han ännu
1924 levde vid god hälsa. Bill Shark.
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
