Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
av samma sort voro »City of Agra» och »Sam
Mendal», vilkas bästa Melbourneresor voro
på resp. 65 och 68 dagar. De nådde en
ålder av nära 50 år, vilket talar gott för
Barclay, Curle & Co. varv. Ett annat av dessa
’konverterade’ skepp var »Antiope», som gjorde
sin första Melbourneresa på 68 dagar (ehuru
hon hade 10 dagars stiltje under linjen). Hon
hade genomgått många öden och fört fem olika
nationers flagg då hon, 56 år gammal
härjades av eld — men skrovet ligger ännu oskadat
och tätt i Beira, där det tjänstgör som
magasin för Senna Sugar Company.
Den bäst kända av alla segelskeppslinjer från
1860-talet, trafikerade Australien, var Loch Line
of Glasgow. Denna ägdes av firman Aitken
& Lilburn. bildad år 1867 av William Aitken
och James Lilburn, vilka varit klerkar hos Pat,
Henderson & Co. De voro synnerligen
dugande och erfarne män, och ’Lochskeppen’
fingo snart namn om sig att vara bättre hållna
än andra skepp under engelsk flagg. De förde
första, andra och tredje klass passagerare till
Australien och fortsatte därmed under många
år i konkurrens med ångbåtslinjerna och voro
de sista segelfartyg som uppehöll denna
passa-gerartrafik. Otaligt många voro de sjuklingar,
som på dessa skepp återvunno hälsa och
krafter under resan till antipoderna.
Linjen startade med 6 splendida 1,200 tons
skepp, under hand inköpta 1869—70 och alla
erhållande Loch-namn. Bland dessa sex var
»Loch Ness» den snabbaste och gjorde sin första
Melbourne-utresa på 67 dagar. Visserligen
kunde hon senare aldrig nå detta resultat, men
hennes hemresor med ull voro i regeln bland
de kortaste som gjordes, och ännu 1907— 37
år gammal — gjorde hon sin hemresa på 79
dagar. Ett annat av dessa första skepp var
»Loch Earn» som blev världsbekant genom
kollisionen med den franska postångaren »Ville
de Havre» den 21 nov. 1873. Ångaren sjönk
på 12 minuter med 226 passagerare, endast 87
kunde räddas ombord på »Loch Earn». De
räddade överfördes sedan dagen därpå å ett
amerikanskt paketskepp och »Loch Earn»
fortsatte sin färd, men två dagar därefter sjönk
även hon på grund av sina skador och
besättningen bärgades ur livbåtarne av ett passerande
fartyg. Den för Loch Line år 1873 byggda
»Loch Maree» ansågs allmänt som det
snabbaste skepp linjen ägt och kunde t. o. m.
jämställas med välrenomerade ’fliers’ bland trä-
fartygen. Hon hade även den mest luxuösa
inredningen i passageraravdelningen, kopierad
efter P. & O. kompaniets ångare. År 1881
hade hon gått ut till Melbourne på den goda
tiden av 70 dagar och lämnade sedan Gelong
med ull för London i oktober. Någon dag
efter avseglingen prejades hon av en skonare,
och detta var det sista man såg eller hörde
av det vackra skeppet.
Ehuru många av Lochskeppen hade synnerlig
tur och nådde en hög ålder innan de försvunno
ur traden, funnos även åtskilliga med
häpnadsväckande otur och jämförelsevis kort tillvaro.
Det vanligaste missödet av allvarligare art som
skedde i kolonialtradens stolta järnclipperflotta
var avmastning. Skrovets och riggens ’stela’
styrka måtte ej alltid ha varit proportionerligt
avvägda mot varandra. Olyckor av detta slag,
som ofta hände i »the roaring forties» under
åren 1870—1900, voro tämligen sällsynta under
träclipperns tid. 1875 sjösattes »Loch Garry»,
vars konstruktör då med henne lancerade en
ny placering av masterna. Hennes stormast
insattes precis midskepps med fock- och
kryssmasterna på lika avstånd från densamma. Denna
nya metod visade sig dock ej kunna säkerställa
den förövrigt mycket välseglande och
långlivade skutan för avmastning. På utresan i
augusti 1880, då fartyget arbetade i hög
mot-sjö, sprungo några lovartsbrassar, varvid
stängerna gingo, och 9 år senare blev hon nästan
fullständigt avmastad under en orkan efter att
ha passerat Goda Hoppsudden. Stor- och
kryss-masterna sprungo av jäms med däcket, men
den duktige kapten Horne lyckades segla sitt
fartyg de 2,600 n. miVn till Mauritius blott
med fock och undre förmärsseglet. Fullständig
rigg måste utsändas till henne från England,
varefter hon fortsatte sin resa till Melbourne,
efter en paus på 8 månader. Detta var dock
hennes sista missöde, och hon seglade under sitt
lands flagga ända till 1911, då hon höggs upp.
Ett annat vackert skepp, som slutligen
råkade illa ut var »Loch Vennachar», sjösatt 1875.
Ända till 1892 ’hände’ henne ingenting, men den
6 april s. å. råkade hon i södra Indiska
Oceanen ut för en cyklon, som försatte henne i
en ännu värre belägenhet än »Loch Garry»
tre år förut var uti. Befälhavaren, kapten
Bennet, hade i sista minuten kallat ned
folket från väders och fått dem samlade på
poo-pen, då två enorma vågor buro ned mot
skeppet, vilket sakta red över den första och
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
