Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
som man tyckt vara rimliga, många gånger frågat:
det är väl meningen, att bestämmelserna skola
tillämpas på utländska fartyg också? Men då har
jag alltid fått det svaret, att det kunna vi icke
göra. Kunde svenska staten tillämpa sina
bestämmelser på utländska fartyg i svenska hamnar, så
skulle det täcka behovet, förutsatt att våra egna
fartyg aldrig befraktades mellan utländska
hamnar i Östersjön.
Beträffande bostadsförordningen får jag säga,
att enligt min uppfattning blev det stor brådska,
då den förordningen skulle sättas i kraft. Den
hade visserligen vilat länge. Men sedan skulle
den överarbetas, och det gick ofantligt fort och
hemlighetsfullt. Vi fingo i en hast skärpta
bestämmelser, som icke kunnat tillämpas vid
byggandet av viss fartygstyp, för vilken dispens från
de gamla bestämmelserna tidigare lämnats. Jag
menar, att det är icke bra med sådana hastverk.
Men även om jag går så långt, att jag håller med
direktör Åström om att det icke var något
hastverk, därför att frågan hade varit under
behandling under lång tid förut, så får jag säga, att om
det kan bli sådant resultat efter så många års
behandling, hur skall det då bli med det
hastverk, som Kommerskollegium här tvcks
förutsätta?
Direktör Appelqvist:
Om man läser kapten Frankmans och
Kom-merskollegii yttranden, förefaller det, som om
lagförslaget huvudsakligen vore riktat mot seglare,
och det har även framkommit här i dag
yttranden, som gå i samma riktning. Man åberopar
olyckor, som inträffat på gamla segelfartyg, och
att det därför behövs en lagstiftning på detta
område. Och jag vill säga, att om behov av
lagstiftning föreligger, så bör den komma. Men den
bör föregås av utredning. Utan tvivel har
Kommerskollegium gjort en hel del erfarenhetsrön
under de gångna åren. Men denna erfarenhet har
man icke fått offentligt kungjord, och måhända
behöver den kompletteras ytterligare med en hel
del stickprov. Om detta lagförslag skulle alltför
hastigt antagas och det skulle drabba våra
segelfartyg så hårt, som tycks bli fallet enligt
yttranden från det hållet, så betyder det bland annat
en minskning i antalet av våra erfarna sjömän.
Vi ha ett gott sjöfolk, men dem lia vi i regel fått
från segelfartygen. Skall segelflottan dö bort, så
få vi icke folk från den skolan utan folk av en
helt annan kaliber.
Enligt förslaget skulle icke lagen omfatta
kustfarten. Emellertid är det ju så, att vi ha ofantligt
långa kuster, stora skärgårdar och även mellan
dessa skärgårdar öppna vatten, där fartygen icke
gärna vilja slicka kusten utan föredraga att gå
rätt över det öppna vattnet. Då kommer mail
ofta över 15 distansminuter från kusten. Och jag
måste anse det orimligt, att fartyg för den skull
skola bringas under bestämmelserna för fartyg
i östersjöläge. Ku står det visserligen, att
bestämmelserna icke skola gälla, om fartyg
undantagsvis går utanför 15 distansminutersgränsen t. ex.
på grund av tjocka eller andra svårigheter. Men
utan tvivel går det stora antalet fartyg ut på det
öppna vattnet icke på grund av sådana
anledningar utan för att vinna tid. Tid är pengar, och
den fraktfart, som bedrives på våra kuster, är av
stort värde för både industri, handel och sjöfart.
Och den måste vara punktlig.
Jag anser därför att den utredning, som jag
hoppas skall komma fram, även skall gå i den
riktningen att kustfarten får en något annan
betydelse, t. ex. att den får sträcka sig till 30
distansminuter. I Danmark t. ex. har man
betydligt större distans.
Jag ansluter mig således till det förslaget, att
styrelsen får i uppdrag att gå in med en
hemställan om uppskov för en fullständig utredning,
klart läggande vid handen vilka följder förslaget
kan komma att få icke blott för segelfarten utan
även för fartyg, som gå i kustfart.
Direktör Åström:
Som jag förut nämnde, tror jag vi ha ytterst få
fartyg, som gå i Östersjön uteslutande mellan
icke svenska hamnar, varför det icke är mycket
att räkna med den konkurrensen. Dessutom är
jag icke alldeles säker på, om en befälhavare
skulle exempelvis kunna bötfällas, därför att han
lastat över märket, om han ligger i utländsk
hamn. Jag är icke tillräckligt hemma i lagarna i
det fallet. Men jag skulle tro, att risken där är
ganska liten. Emellertid, samtidigt som man gör
ändringar i detta fall, bör man icke bara stifta
lagen utan även se till, att den kommer till
praktisk tillämpning. Våra bötesbestämmelser äro ju
satta ganska lågt. Vi få tänka på här, att det
gäller ekonomiska intressen, där personer avsiktligt
och medvetet bryta mot lagen för att tjäna pengar.
Under sådana förhållanden får man se till, att
risken att förlora pengar genom böter på grund
av överträdelser är så stark, att det icke lönar sig
att bryta mot lagen.
Kapten Råwall:
När det gäller att stifta en lag om
lastningsbestämmelser, böra icke pråmfartygen gå fria
från den lagen. Pråmarna äro redan nu ganska
mycket gynnade gentemot segelfartygen; de gå i
en särskild tur, där segelfartygen alltid få vänta
på dem. Att sätta lastmärke på segelfartygen men
lämna pråmarna fria anser jag oriktigt. Jag
anser, att kommittén även bör ha sin
uppmärksamhet riktad på den saken.
Ombudsman Nicklas Olsson:
Jag är närmast uppkallad av kapten Svenssons
yttrande, som för mig förefaller något
egendomligt. Jag har litet svårt att förstå den logik, som
ligger till grund för kapten Svenssons
resonemang. Är det sä, att det finns en hel del
gammalt tonnage i Östersjön, vilket jag icke betvivlar,
så, säger kapten Svensson, böra vi vänta med
införandet av lastmärke för östersjöfarten, tills vi
få huvudsakligen nytt tonnage där. Men då få vi
väl vänta i all evighet, ty det är ju rätt naturligt
att vi i alla tider komma att ha både nytt och
gammalt tonnage i Östersjön. Mig förefaller det
som om det gamla tonnaget vore mer i behov av
bestämmelser om lastmärke än det nyare
tonnaget. Att kapten Svensson och jag därvidlag ha
rakt motsatta åsikter är förklarligt, då kapten
Svensson såväl som en stor del andra talare
uteslutande sett frågan ur ekonomisk synpunkt.
Enligt min mening har man gått rätt långt och väl
drastiskt utmålat de ekonomiska konsekvenser,
som lastmärket skulle få särskilt beträffande
segelfartygen. Och man har icke velat fästa
nämnvärt avseende vid de synpunkter, som först
framfördes av kapten Rinman och sedan av direktör
Åström, att minskningen av lastningsförmågan
skulle betyda ökning av frakterna och att således
de ekonomiska konsekvenserna icke skulle bli så
fruktansvärda som man tänker sig.
Man har som sagt endast sett frågan ur
ekonomisk synpunkt. Men är det alldeles tillbörligt att
göra det? Finns det icke en annan sida av saken,
nämligen den rent sociala? Är det icke
tillräckligt, att en enda sådan olycka inträffar som den
för cirka ett år sedan, när större delen av
fartygsbesättningen under mycket upprörande
omständigheter omkom, med all sannolikhet får man
väl säga, på grund av fartygets överlastning?
Jag vill därmed icke ha sagt, att man skall
lägga uteslutande mänskliga synpunkter på frågan,
ty när det är fråga om ekonomi, får många gånger
det mänskliga vika till en viss grad. Men här
förefaller det mig, att man blåst upp de
ekonomiska vådorna till väl stora proportioner och fäst
väl litet avseende vid den andra sidan av saken.
Jag håller för troligt — trots att jag icke är så
sakkunnig eller har så stora möjligheter att
beräkna det — att genomförandet av
lastlinjebestämmelser för östersjöfart skall vara möjligt
utan att medföra så förfärligt svåra ekonomiska
konsekvenser, och jag vill grunda denna min
uppfattning bland annat på den omständigheten, att
det har i alla tider varit samma argumentering
mot de inskränkningar, som föreslagits, att de
skulle taga livet av näringen, och jag tror icke det
är farligare denna gång än andra gånger.
Direktör Appelqvist:
Med anledning av kapten Råwalls beklagande,
att icke pråmarna i Östersjön inbegripits, skall
jag begagna tillfället att göra en liten reklam för
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
