Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
På bergssluttningarna intogo sipporna snödrifvornas
plats, och på sjön öppnades näckrosbladen. Tusentals
sländor med genomskinliga vingar fladdrade i solskenet ;
med ett ord, allt vårades, doftade och surrade. Naturen
hade vaknat till nytt lif, och allt andades glädje och
lefnadslust — nej, icke allt, i den Lindahlska familjen
— de forna Örnschöldarna — var det sorg.
De skulle nu på våren skiljas från sitt kära
Örnaholm, och Harald och Valborg gingo från den ena
älsklingsplatsen till den andra. På hvarje ställe hviskade
“ minnet om glada upptåg, men förebråelsen kom äfven
och sade dem, hur litet de vetat att uppskatta sitt goda.
Särskildt tycktes den mörka granskogen, hvari våren
också höll på att göra sitt intåg, hålla för dem en
straffpredikan. De stodo på det ställe, där de huggit
julgranen, och drag för drag af den minnesrika dagen
trädde med skarpa konturer för deras minne. De
skämdes, de ville ha allt ogjordt.
I dessa afskedsvandringar kunde icke Elin deltaga.
Hon låg fortfarande på soffan, och föga hopp fanns om
någon förbättring. Detta var för den ömma modern ’
den svåraste pröfningen. MHon hade eljest så modigt
bekämpat smärtan öfver de försakelser hon måste
underkasta sig.
Örnaholms nye ägare, Knut Örnschöld, hade vid
underrättelsen om sin lycka bedt herr Lindahl stanna
kvar till våren, emedan han af några affärsresor i
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
