Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
““Hur gick det med Valborg?“ frågade Harald och
hjälpte Serena att samla ihop alla schalarna.
“Jo, tack, när jag sist hade bref, var hon betydligt
bättre.“
XIX.
ÅTERKOMSTEN.
En vacker höstmorgon ett par dagar därefter svängde
en lätt resvagn och en herre till häst förbi de två gamla
ekarna, hvilka vaktade uppkörsvägen till Örnaholm.
För de resande, Serena, Elin och Harald, öppnades
den grind, som 10 år förut efter de båda sistnämnda
tillslutits.
Då hade de varit ledsagade af sörjande underhafvande
och själfva så bedröfvade, att de trodde sig aldrig mera
kunna glädjas. Nu återkommo de som Serenas gäster,
förändrade både till sin yttre och inre människa. Han
dessutom med ett af honom själf förvärfvadt, aktadt
namn, och hon med vilja och förmåga att bli till
välsignelse i världen.
Vid anblicken af barndomshemmet rusade emellertid
minnena på dem, och de öfverväldigades af så stridiga
känslor, att de icke ens kunde reda sina tankar. Detta
tycktes pina dem så, att Serena nästan ångrade, att hon
bedt dem följa med till Örnaholm.
Flera af godsets folk, som mötte sin unga matmor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
