Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag ligger på stranden och lyssnar på
Bermejoflodens brus. Lägerelden har slocknat,
nyss dog det sista glödet. Nere vid stranden
bada och skämta tjänarne.
Jag tänker . . . hur underbart har icke detta
års fältlif varit, om några dagar sitter man åter
i en järnvägskupé, ilande hemåt, där ju allt för
ändrat sig . . .
Ayude! Ayude! (hjälp). Af nödrop genljuder
luften. Alla rusa ned till och utför flodstranden.
Strömmen har tagit Alfäro.
Gälla höras nödropen. Han är förlorad, går
som en hviskning genom alla. Nödropen blifva
allt mattare och mattare. Ett sista, och det blir tyst.
Men Bermejo har blott lekt med Alfåros lif.
Samma ström, som dragit ned honom i djupet,
har räddat honom och fört honom mot andra
strandens bank. Ja, döden den leker med män
niskan, och urskogslifvet är en yster sådan lek. —
Det är i den första lätta ljusningen; solen
har ännu inte gått upp. Alfåro håller just på
att tända elden och Antonio och de andra tjänarne
att samla in mulåsnorna.
Om några dagar är det slut detta fria lif i
urskogarne och på fjällen, detta lif i sadeln. Det
är slut på dryckeslagen med kreolerna och på
svärmerierna för mörkögda skönheter och chacosnårens tatuerade, smidiga barn. Ja! Det är slut
på jäktet efter minnen från den tid, då här van
drade jättedjur, eller då incan Viracocha drog ut
4
>
«
<a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
