Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föröka sig. Alla dessa, ofta utsvultna hundar, äro därför
en verklig plåga i byarna. De behandlas dock väl och bli
ej slagna, fastän maten ej räcker till så många munnar.
En gång såg jag en chorotikvinna, som diade sitt barn vid
sitt ena bröst och en hundvalp vid det andra. När en av
hundarna dör, blir han liksom indianernas hästar
ordentligt begravd och att gräva ned en häst med träspade är
säkert ett styvt arbete. De vita i Bolivia kasta däremot sina
döda hundar och hästar på sopbacken för att låta gamarna
göra dem den sista tjänsten till tack för god vakt och gott
arbete.
Nästan säkert hör till djuruppsättningen i en
choroti- eller ashluslayby ett antal av skogens vilda djur. Dessa
äro allas favoriter. Man ser storkar, nutrias, vildsvin,
strutsar, rävar m. m. I regel äro dessa hållna som sällskap,
kanske mest för barnen. Dessa finna såsom våra barn en
stor glädje i att binda strutsarna, vattna hästarna, mata
hönsen o. s. v.
En gång bjöd jag i en ashluslayby en grann duk för
en höna. En liten söt, c:a tio års flicka bytte gladeligen till
sig duken. När hon fick se, att hönan blev slaktad, vilket
hon visst inte väntat sig, då började tårarna trilla och med
ens rusade hon bort för att begråta sin vän. Det var
hennes sällskap och den hade visst, visst inte varit ämnad till
mat.
Indianerna i Chaco ha säkerligen sedan långt tillbaka
haft den vite mannens husdjur. En del stammar ha stått
sedan mycket länge i beröring med de vita. Andra längre
in i Chaco boende ha sedan fått dessa djur, tack vare den
inbördes handeln stammarna emellan. Av särskild
betydelse äro här naturligtvis fåren, då indianskorna av ullen
väva en massa mantlar.
Inåt Chaco, från Rio Pilcomayo räknat, är landet
mycket vattenfattigt och under torrtiden är det ibland svårt för
indianerna att finna något alls att dricka. De gräva
därför brunnar. Sådana har jag hos ashluslay sett ända till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
