Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stränderna äro ganska fruktbara, men då de översvämmas
under regntiden, gå åkrarna lätt förlorade. Under torrtiden
händer det, att allt förstöres av den brännande torkan. Även
gräshopporna härja dessa trakter och lämna en dålig
ersättning, för vad de förstöra, i sina egna oaptitliga kroppar.
Vid Rio Parapiti bo allra längst uppe på fjällen
quichuaindianer, därefter komma chiriguano, sedan nära floden
tapiete, även kallade yanaygua, därefter chané och till sist i
de okända ödemarkerna tsirakuaindianer.
Mitt första besök vid Rio Parapiti gällde padre Carmelo,
som där hade en liten missionsstation bland chiriguano. Jag
tyckte riktigt om den munken, han hade en så
förtroendeväckande vänlighet. Han hör till de missionärer, som
behövas här ute, människor, som vilja och kunna uppoffra sig
för andra, som visa alla en lika stor vänskap.
Jag fortsatte nu längs med Rio Parapiti till Isiporenda
på flodens norra strand. Mitt emot Isiporenda bo tapiete.
Ett besök, som jag gjort hos dem, skall jag skildra längre
fram.
Vid Isiporenda träffade jag de första chané eller tapuy,
som de här kallas. Jag besökte sedan ett flertal av deras
byar. Särskilt gjorde jag bekantskap med några av deras
sagoberättare, av vilka Batirayu, den siste store hövdingen
Aringuis brorson, blev min gode vän.
Från nedre Rio Parapiti begav jag mig över Charagua, en
by nästan uteslutande bebodd av vita, till Caipipendidalen,
där jag gästade chiriguanohövdingen Taruiri.
Man kan förundra sig över, att någon människa vill bo
i denna skoglösa dal, där man blott finner ett salt- och
lortsmakande vatten, men i Caipipendidalen behöver man ej
dricka vatten, ty där ger majsen så härliga skördar att det
aldrig är brist på majsöl. Caipipendidalens innevånare äro
rika och när det är brist i andra trakter, då komma
indianerna vida ifrån till dessa stamfränder för att byta bort sina
dyrbarheter mot majs.
Det är också en härlig dal för samlaren. Silversmycken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
