Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långt om länge kom jag på fötter igen. Kroppen
läktes först, och sedan, så småningom, hjärnan. Jag
var för sund och för stark att gå under, ser ni.
Hemmet upplöstes — naturligtvis — och mitt
prästerliga kall–nåja, vederbörande sågo väl gärna
att jag självmant drog mig tillbaka. Man tvivlade
väl på mitt vederfående, kan jag tro.
Jag flyttade, flyttade långt bort. Tyckte, att jag
inte kunde komma tillräckligt långt från den trakt,
där min lycka lidit ett så ruinerande skeppsbrott.
Ätt jag slog mig på trädgårdsskötsel, var
naturligt: jag, som alltid älskat livet ute i Guds fria
natur. Och kyrkan saknar jag heller inte härute;
hur högt än de murade valven må spännas, den
härliga himmelen som höjer sig över oss är nog
ändå mycket högre, mycket vackrare och väldigare.
Hej är en pålitlig vän, mycket, mycket säkrare än
kapten B., och Sara — ja, vet ni, hon sviker mig
aldrig. Jag kan absolut lita på henne.
Återstår nu bara att tillägga, det min stackars
hustru dog något år efter skilsmässan — av sorg
och grämelse över sitt felsteg, så ödesdigert för oss
båda. — Kaptenen dog naturligtvis inte. Det där
var ju inte något ’ärans fält’ för honom att dö på.
»Hur är det! Kaffet har visst kallnat . . . Nej,
låt det vara! Vi ska få lite, som är varmt — Sara!
. . . Sa-a-r-aaa!!!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
