Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den stora gården vid Svalviken gick allt sin jämna
gång. Ingenting särskilt märktes eller hördes av. Gol i
följde sin man till sista vilan, hederligt svartklädd
enligt skick och bruk. Såg blek och sorgsen ut och
grät, vad gråtas skulle, när prästen tog henne i hand
efter jordfästningen — också enligt gängse sed. Den
riktigt stora sorgen syntes inte till.
Kanske låg det åtskilligt i, vad pratet visste
förkunna, att hon tagit Hans mer för ståtens och för
duktighetens skull och för att han var ifrån ett rikt
och ansett hus, än därför, att hon hållit honom kär.
Men fast det inte syntes utanpå, var gården sig
dock inte lik, som förr. Det hängde som ett stort,
tungt moln över stället. Rlla voro tysta, och endast
det nödvändigaste talades. Rldrig lyste ett leende
upp ett ansikte. Men inte heller syntes någon
hemfalla åt sorg. Det var bara tungt och tryckande. Och
nu fick grannarnes avund över gårdens välmåga ett
ypperligt tillfälle att hålla sig framme och göra
utläggningar. Nu skulle man passa på! Ingen
vänlighet mot Stor-Stoppas nu, då de behövde det! Gå
i krokar omkring huset, så folket därinne såg, att
man undvek dem! Hade stoppasborna tråkigt, så
nog skulle man späda på åt dem alltid! Hade den
högste slagit det storkaxiga folket med sorg, så vad
bevisade det annat än att de hade förtjänat det?!
Göli och fadern såg, och förstod. Ällt för väl
visste de, vad som låg bakom. Men nu mäktade de
inte le åt animositeten, som de kunnat förr. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
