Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
muntrande ord hon fällt någon gång till honom, eller
omintetgöra den vård, hon skänkt honom, mest på
grund av sin funktion som sjuksköterska på platsen!
När allt kom till, var hennes välgärning mot honom
inte så värst att hurra för. Och han själv: utan
kontanter och arbete, utan någon vid sin sida som
blåste nytt liv i den smula mod och energi som
tilläventyrs kunde finnas kvar i stackarens sönderslitna
själ — var han väl att avundas, trots det att han nu
var kroppsligt frisk!?
Nya dagar kommo och gingo.
Lundal var för länge sedan så pass återställd, att
han kunde få vistas uppe. Den dag nalkades, då
han måste ta sitt lilla knyte, tacka vackert för vård
och kost och knalla sig iväg bort ifrån sjukhuset,
som ju inte var någon anstalt för friska.
Och sista dagen på sjukhuset kom så.
Den dagen brukar ju vara den allra härligaste för
de flesta patienter, men Lundal fann den trist, inte
minst av det skälet att han nu stod där utan tak
över huvudet igen, utan stöd och hjälp, utan mynt
och knog — utan allt egentligen!
Men han måste — måste. — — —
»Jaaa ... så får jag då tacka fröken så mycke,
ja, så rysligt mycke för att jag blitt så här . . .
duktig ... å ompysslad . . . å allt!»
Han hade väl inte så brått, eller hur? Om han
nu dröjde några timmar, skulle hon vara fri och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
