Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med skulder upp över öronen. Tackar ödmjukast 1
Se något sådant kom Lindkvist aldrig till att göra,
det visste man. Ätt kasta sig ut i spekulationer eller
»teckna på» åt någon rackare — ånej, slikt skulle
man nog få honom att låta bli. Man skulle
naturligtvis aldrig skära grimskafiet för långt åt honom.
Tja . . . Kanske att man skulle —*1 Gick det
inte, ja, så fick det väl göras om igen! Det var
det Ilera andra som gjorde.
Tja! Bättre kunde man nu ha fått till måg,
förstås, men sämre också — tja, tja! Ett helsike, att
veta, vad som är det bästa alla gånger för resten!
Man styr till det så gott man kan, och när man
tycker, det ser riktigt bra och förmånligt ut, ja, så
kan det ta och barka rent åt skogen. Så det är
inte roligt, må tro, nänej men san!
Lindkvist fick del av det stora beslutet.
Herre Gud, så den gossen gapade!
Var det sant? Eller vad menade de? Drev de
med honom? Skulle han, ovärdige, få komma tiil
det stora bordet och lapa av pura silverfatet? Då
var det ändå något i det, att fröken Wilhelmina
hade gått och sett åt honom!
En underlig känsla grep honom. Den, att känna
sig utkorad, att veta sig föredragen framför andra,
och av vem? Jo, av ingen ringare än husbondens
egen dotter. Och att inte bli motad av föräldrarna
utan tagen i famn och upphöjd till heder och värdig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
