Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöd. Hur skulle han nu våga röra sig! Våga sträcka
fram bössan, våga spänna hanen: det knäppte ju
när den spändes. Då drog en skarp vindstöt fram,
visslande i de kala aspgrenarna — han passade på
att spänna under vindpipet. Själv var han dock i
värsta spänning. Hjärtat dunkade och slog helt
upp i halsen på honom. Han såg inte siktet, såg inte
bösspipan, kors, sånt elände! . . . Ä, vad nu!
Djuret ryckte plötsligt till och fnyste hårt. I nästa
ögonblick skulle — här måste handlas och det
oför-tövat. Blixtiikt drog ett försök till bön genom
pojkens hjärna: Gud, låt mig få matbiten, som Du vet,
vi så innerligt väl behöver därhemma! eller något i
den stilen. Djuret hade kastat och vänt, det stod ej
längre med sidan åt jägaren som i början. Men
skjuta måste han, annars–-och så small det
— siktat snett åt frambogen till, så gott han
förmådde sikta i skumrasket. Knallen av skottet
hördes inte kraftigare än som när man slår ihop
händerna med bälghandskar på. Snön tog alla ljud.
Nästa sekund var Johan ensam i snåret. Djuret
var borta, försvunnet som en uppenbarelse.
»Nu var du väl elak ändå, Gud», snyftade en
stackars snöig yngling. »Tänk, att vara så stygg emot
svältande stackare i skogen!!!»
Men innan han började storgråta, måste han ta
reda på lite närmare, hur det hängde ihop.
Snubblande i halvmörkret och den djupa snön, kom han
fram till platsen, där sovlet nyss stått, alldeles som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
