Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siken satt på kommandobryggan, med bord i mitten.
Nothäftena stodo stödda mot flaskor och glas.
Och Berndt var ung, med ett hjärta, som hade svårt
att hålla takt med de avmätta elva.
Julinattens dyning steg och föll, mjukt som en
ungmöbarm. Under pauserna i dansen stämde en
dubbelkvartett på akterdäck upp sång efter sång.
Yad det klang ut över vattenslätten, där ett svagt
bortdöende, rött skimmer i väster just började
förintas av ett annat, annalkande, i öster.
En liten nyvaknad morgonkåre tog lövdoften från
lustbåten och svepte den in över fyrskeppet.
Vilken doft! Det var något så ovant, allt detta,
att vaktfolket stod i gapande undran.
Den främmande ångaren — det var ju rent av ett
sagoskepp! — gled för sakta maskin. De
hundratals vimplarna och flaggorna i riggen från topp till
däck, böljade så graciöst.
Berndt kände sig så förunderligt varm. ögonen
lyste. Han var . . . han var . . . ja, han var ung!
I detsamma stack solen upp över vattenranden.
Det var som ett stort, stort jubel klungit över
vidderna. Och musikanterna reste sig från stolarna,
brådskade igenom sina nothäften, och —
Taptot, svenska arméns tapto, klang, nej, vällde,
sprutade, flödade ut ur kornetter, tuba och basun.
Och det vinkades igen, vimplarne raknade för
brisen, och när ångaren vände ut och började glida
bort, saluterades med gaffelns svajande blågula, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
