av Elis Wilhelm Lindblad
Mel.: "Solen några purpurdroppar."
Som en gammal skiltvakt trogen,
klättrad upp i bärgig trakt,
står den mörka, djupa skogen,
hållande på Kilsbärg vakt;
men med rikemannens håvor
ligger slätten nedanför.
Sina ädla, gyllne gåvor
ut med öppen hand hon strör.
Trevna hyddor nejden liva,
åar dansa fram sitt lopp,
Hjälmaren sin blanka skiva
till en spegel håller opp.
O, det landet väl jag känner,
känner det med bröst i brand.
Det är Närke, mina vänner;
det är mina fäders land.
Ännu lever där ett släkte
rikt på idoghet och kraft.
Varje fråga tiden väckte
städs till ögonmål det haft.
Öppen håg och vaket öga
kännas närkingarna på,
varje motstånd båtar föga -
framåt, framåt skall det gå!
