Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 12 —
»Vid den molnskingrande Zeus,» sade Marcus Vinicius, »hvilken god
smak du har!»
»Jag föredrager ett litet urval framför ett stort antal,» svarade
Petronius, »hela min familia* i Rom öfverstiger ej fyra hundra, och jag
håller vad, att endast en uppkomling för sin personliga betjäning behöfver
ett större antal folk.»
»Inte ens Bronsskägg har vackrare folk,» sade Vinicius med
vidgade näsborrar.
»Du är min släkting,» sade Petronius med en viss vänlig likgiltighet,
»och jag är hvarken så människohatande som Barsus eller så pedantisk
som Aulus Plautius.»
Men när Vinicius hörde detta sista namn, glömde han för ett
ögonblick flickorna från Kos och frågade, i det han lifligt höjde hufvudet:
»Hur kom du att tänka på Aulus Plautius? Vet du, att jag, då jag
utanför staden hade vrickat min arm, tillbragte några dagar i deras hem?
Det hände sig så att Plautius kom dit just då olyckan skedde, och då
han såg att jag hade svåra plågor, tog han mig med hem till sitt hus.
Där återgaf mig hans slaf, läkaren Merien, min hälsa. Jag skulle vilja
tala med dig om just denna sak.»
»Hvarför det? Är det kanske emedan du har blifvit förälskad i
Pomponia? Om så är beklagar jag dig, hon är inte ung längre och hon
är dygdig! Jag kan inte tänka mig en värre sammanställning. Brr!»
»Inte i Pomponia, bevare inig!» svarade Vinicius.
»I hvem då?»
»Om jag bara själf visste i hvem? Men jag är till och med ej säker
på hennes namn — Lygia eller Callina? Hemma kalla de henne Lygia,
ty hon härstammar från Lygien; men hon har ett eget namn af barba
riskt ursprung, Callina. Det är ett underligt hus, Plautius’. Det är många
människor i det, men där är stilla som i Subiacums lunder. Under flera
dagar visste jag ej, hvilken gudomlig varelse det fanns i huset. En gång
vid daggryningen såg jag henne bada i trädgårdens fontän, och jag svär
dig vid det hafsskum, från hvilket Afrodite uppsteg, att den frambrytande
dagens strålar gingo rakt igenom henne. Jag trodde att hon skulle
försvinna inför mina ögon, då solen gick upp, som morgonens skymning.
Sedan dess har jag sett henne två gånger och sedan dess har jag hvarken
rast eller ro, jag har inga andra önskningar, har ej något begär att få
veta hvad Rom kan gifva mig. Jag begär hvarken kvinnor, guld eller
korintisk brons, icke ambra, pärlor, viner, fester, jag begär endast Lygia.»
»Köp henne, om hon är slafvinna.»
»Hon är ingen slafvinna.»
»Hvad är hon då? Frigifven af Plautius?»
»Hon kan inte vara frigifven, då hon aldrig har varit slafvinna.»
»Hvem är hon?»
»Det vet jag ej — en kungadotter eller något i den stilen!»
»Du eggar min nyfikenhet, Vinicius.»
»Om du bara vill höra på, skall jag genast tillfredsställa den. Hennes
historia är ej lång. Du känner kanske personligen Vannius svevernas
kung, som bortdrifven från sitt land tillbragte en lång tid här i Rom
och äfven blef berömd för siu skicklighet i tärningsspel och sitt präktiga
* Tjänstepersonal.
Öfvers, anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
