Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 25 —
färska champignoner från Noricum än att finna på sådant. Hon
förhördes inför familjedomstol.»
»Du tycker att det är ett besynnerligt hus. En annan gång skall
jag tala om för dig, hvad jag hört och sett i det.»
Under tiden hade de kommit in i atrium. Slafven, som hörde till
det rummet (han kallades atriensis) sände en nomenclator att förkunna
gästernas ankomst, och Petronius, som inbillade sig att allting skulle vara
konstigt i detta allvarliga hem, där han aldrig förut varit, såg sig
omkring med förvåning och nästan missräkning, ty atrium bar snarare en
prägel af glädtighet. En flod af ljus strömmade ned från en vid öppning
i taket och bröts i tusen strålar af en fontän i en liten fyrkantig bassäng,
impluvium, som fanns i rummets midt, afsedd att mottaga det regn, som
föll genom taköppningen då det var fult väder. Kring bassängen var
sådd en kant af liljor och anemoner. Det märktes att man i detta hus
hade en särskild förkärlek för liljor, ty det var hela grupper af dem
hvita och röda, och slutligen safirliknande iris, hvilkas fina blad voro
liksom försilfrade af fontänens vattenstänk. Bland den fuktiga mossan,
i hvilken liljekrukor stodo, och i blomstergrupperna funnos små
bronsstatyer, föreställande barn och vattenfåglar. I ett hörn stod ett rådjur
af brons och böjde ned sitt grönaktiga hufvud som för att dricka. Atriums
golf var af mosaik; väggarna med ytor dels af röd marmor, dels trä,
på hvilket fiskar, fåglar och gripar voro målade, drogo blicken till sig
genom sitt färgspel. Vid väggen mellan dörrarna stodo statyer af Aulus’
förfäder.
Petronius, som lefde i ojämförligt mycket mera prakt och elegans,
kunde dock ej finna något, som sårade hans smak, och han vände sig
just till Vinicius med den anmärkningen, då den därför anställde slafven
drog åsido gardinen mellan atrium och tablimim. Längst bort i salen
sågo de nu Aulus komma med hastiga steg.
Han var en inan nära sitt lifs afton, med grått hår, ett friskt,
energiskt ansikte, kanske väl mildt, men ändå något örnlikt. Nu var det
prägladt af förvåning, nästan oro öfver denna oväntade ankomst af Neros
vän, följeslagare och rådgifvare.
Petronius var för mycket världsman och hade för skarp blick att
ej märka det, därför tillkännagaf han, efter de första hälsningarna, med
all den tydlighet och hjärtlighet, hvaraf han var mäktig, att han kommit
för att tacka honom för den vård, hans systerson hade funnit hos dem,
och att endast tacksamhet var orsaken till hans besök, desto mer som
han känt Aulus sedan långt tillbaka.
Aulus försäkrade, att han var en välkommen gäst; och hvad
tacksamhet beträffade, förklarade han, att han själf erfor denna känsla, ehuru
Petronius säkert ej kunde gissa skälet därtill.
Petronius kunde det i själfva verket ej heller. Förgäfves spärrade
han upp sina nötbruna ögon och försökte erinra sig den tjänst, han senast
skulle ha gjort Aulus eller någon annan. Men han kom ej ihåg någon,
utom den han nu skulle göra Vinicius. Något sådant måste dock ha
händt, men i så fall ofrivilligt.
»Jag hyste stor aktning och vänskap för Vespasianus, hvilkens lif
du räddade,» sade Aulus, »då det missödet hände honom, att han
somnade, då han hörde Neros verser uppläsas.»
4. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
