Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 32 —
slumrat hittills, och i detta ögonblick förbyttes inom henne en svag
dröm till en vackrar ? och härligare verklighet.
Solen hade för längesedan gått öfver Tibern och sjunkit ned mot
Janiculum. På de orörliga cypresserna föllo röda strålar, och hela luften
var rosenfärgad. Lygia lyfte mot Yinicius sina blå ögon som om hon
vaknat ur sömnen, och han. där han böjde sig öfver henne med en bön
i sin blick och begiuten af aftonrodnadens sken, tycktes i detta
ögonblick skönare än alla andra män, än alla de grekiska och romerska
gudar, hvilkas bilder hon sett på tempelfasaderna. Han lade sin hand
lätt på hennes arm och frågade:
»Förstår du, hvad det är jag säger dig, Lygia?»
»Nej,» gaf hon hviskade till svar med en stämma så låg, att
Yinicius knappast hörde den.
Men han trodde henne ej och drog hennes hand häftigare intill sig.
Han skulle ha tryckt den mot sitt hjärta, som slog med våldsamma
slag, och talat brännande ord till henne, om icke Aulus hade kommit
fram från en gångstig mellan myrtenträden. Då han fick se dem,
sade han:
»Solen går ned, tag er i akt för aftonkylan och lek ej med Libitina
(begrafningens gudinna).»
»Nej,» svarade Vinicius, »jag har ej satt på mig min toga och känner
dock icke kylan.»
»Men se där, knappt halfva solskifvan är synlig bakom kullen. I
Sicilien är klimatet så mildt att på aftonen samlas människorna på
någon öppen plats och taga farväl af den försvinnande Phoebus med
gemensam sång.
Han glömde alldeles att han nyss förut hade varnat dem för Libitina,
och började tala om Sicilien, hvarest han hade områden och väl odlade
fält, som voro hans stolthet. Han omnämnde äfven att han många
gånger önskat få återvända till Sicilien och sluta sina dagar där i lugn.
— »Den, hvars hufvud hvitnat af årens snö, har haft nog af rimfrost.
Bladen falla icke ännu från träden och himlen ler just öfver staden,
men då vinrankornas blad vissna och snö taller på Albaniens berg, och
gudarna hemsöka Campanien med skarpa vindar, hvem vet om jag kan
få flytta med alla de mina till mitt lugna landställe?»
»Tänker ni lämna Rom?»" frågade Vinicius med plötslig oro.
»Jag har länge önskat få göra det, ty där är lugnare och säkrare.»
Och åter började han prisa sina trädgårdar, sina hus inbäddade i
grönt, och kullen, öfverväxt med timjan och satureja, bland hvilka
flögo svärmar af surrande bin. Men Vinicius lyssnade ej på denna idyll,
och vid tanken på att han kunde förlora Lygia, såg han på Petronius,
som om han väntat hjälp af honom allenast.
Petronius satt bredvid Pomponia och beundrade utsikten af den
sjunkande solen, trädgården och gestalterna vid fiskdammen. Deras hvita
dräkter, belysta af aftonsolens strålar glänste som guld mot
myrtenträdens mörka bakgrund. Hos människorna, bland träden, i hela
trädgården härskade aftonens lugn.
Detta lugn frapperade Petronius, isynnerhet lugnet hos hans
värdfolk. Hos Pomponia, gamle Aulus, deras son och Lygia fanns det
något visst, hvilket han ej sett i de ansikten, som omgåfvo honom hvar
dag, eller snarare hvar natt. Det var ljus, hvila och lugn, som kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
