Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 48 —
icke endast trodde, utan hvilken hon älskade med hela sitt halft barnsliga
hjärta för mildheten i hans lära, smärtan af hans död och härligheten
af hans upps.tåndelse.
Hon visste också nu att hvarken Aulus eller Pomponia längre voro
ansvariga för hennes handlingar, därför undrade hon om det ej vore
bättre att icke gå på festen. Fruktan och oro talade starkt i hennes
hjärta, men på samma gång uppsteg det inom henne en önskan att visa
sig ståndaktig i lidande, i plågor och död. Hennes gudomlige lärare
bjöd det. Han hade själf gifvit ett föredöme. Pomponia hade sagt henne,
att deras mest nitiska trosförvanter af hela sin själ önskade ett sådant
prof och bådo om det. Och Lygia hade själf, då hon var i Aulus’ hus,
blifvit gripen af en sådan längtan. Hon kunde se sig själf som martyr,
med sår i sina händer och fötter, hvit som snö, med en öfverjordisk
skönhet och buren af lika snöhvita änglar i den azurblå himmelen, och
hennes fantasi älskade sådana syner. Det låg mycket af barnets spirande
tankar i dem, men också ett visst välbehag öfver sig själf, hvilket
Pomponia förebrått henne. Men nu, då motstånd mot kejsarens vilja skulle
hafva till följd ett fruktansvärdt straff, och då inbillningens martyrscener
skulle blifva verklighet, åtföljdes de vackra synerna af en slags nyfikenhet
blandad med fasa för hur de skulle straffa henne och hvilka plågor de
ville bereda henne. Och hennes ännu nästan barnsliga själ tvekade.
Men Acte, som hörde hennes tvekan, såg på henne med förundran, som
om Lygia talat i yrsel. Att motsätta sig kejsarens vilja, att från första
ögonblicket utsätta sig för hans vrede? Den som handlade så, måste
vara ett barn, som ej vet hvad det säger. Att döma af Lygias egna ord
tycktes det, som om hon vore icke egentligen en gisslan, utan glömd af
sitt eget folk. Inga lagar skyddade henne, och äfven om så vore, hade
kejsaren nog makt att nedtrampa dem i ett ögonblicks förbittring. Det
hade behagat kejsaren att taga henne, och han kunde bestämma öfver
henne. Nu bestämde öfver henne hans vilja, öfver hvilken det ej funnes
någon annan på jorden.
»Så är det,» fortfor Acte, »äfven jag har läst Pauli bref och jag
vet, att ofvan jorden är Gud och Guds son, uppstånden från de döda,
men på jorden finns endast kejsaren. Tänk på detta, Lygia. Jag vet
också, att din lära ej tillåter dig att vara hvad jag varit, att för dig som
för stoikerna — om hvilka Epictetus har berättat mig — är det endast
tillåtet, om ni skola välja mellan vanära eller döden, att välja döden.
Men kan du vara säker på att icke vanära väntar dig innan döden? Har
du hört talas om Sejanus’ dotter, en ung flicka, som på Tiberius’
befallning fick lida vanära, innan hon dödades, för att på så sätt hänsyn
skulle tagas till en lag, som förbjuder att en jungfru straffas med döden?
Lygia, Lygia, reta icke kejsaren! Om det afgörande ögonblicket kommer,
då du måste välja mellan skam och död, då skall du handla som din
tro bjuder dig. Men sök icke själf undergång och uppreta icke för en
obetydlighet en jordisk och på samma gång grym gudomlighet.»
Acte talade med stor medkänsla, nästan med hänförelse, och då hon
var litet närsynt, lyfte hon sitt milda ansikte upp mot Lygias, som om
hon ville vara säker på verkan af sina ord.
Lygia lade med ett barns tillit sin arm kring Actes hals och sade:
»Du är god, Acte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
