Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 55 —
osammanhängande från hans läppar. Det var också första gången, han
var så nära henne. Hans tankar förvirrades, han kände en eld i sina
ådror, som han förgäfves sökte dämpa med vin. Men icke vinet utan
hennes förtjusande ansikte, hennes bara armar, bröstets höjning och
sänkning under den gyllne tunikan, och hennes gestalt, gömd i dräktens
hvita veck, berusade honom mer och mer. Slutligen fattade han hennes
arm öfver handlofven, som han hade gjort hos Aulus, drog henne till
sig och hviskade med darrande läppar:
»Jag älskar dig, Callina — gudomliga!»
»Låt mig gå, Marcus!» sade Lygia.
Men han fortfor med beslöjad blick:
»Säg att du älskar mig, min gudinna!»
Men i detta ögonblick sade Acte, som hvilade vid Lygias andra sida:
»Kejsaren ser på er båda.»
Vinicius kände en häftig vrede mot kejsaren och Acte. Hennes ord
hade brutit förtrollningen af hans sinnesrus. Äfven en vänlig främmande
stämma skulle i ett sådant ögonblick ha förekommit den unge mannen
afskyvärd, men han var öfvertygad om, att Acte med afsikt velat afbryta
lians samtal med Lygia. Han lyfte upp hufvudet, såg öfver Lygias
skuldra på den unga frigifna slafvinnan, och sade elakt:
»Den tiden är förbi, Acte, då du satt vid kejsarens sida på festerna,
ocli det sägs att du är i fara att mista din syn. Hur kan du se
kejsaren?»
Men hon svarade sorgset:
»Ändå ser jag honom. Han är äfven närsynt och ser på dig genom
en smaragd.»
Allt hvad kejsaren gjorde väckte uppmärksamhet, äfven hos dem,
som stodo honom närmast, och Vinicius oroades häraf. Han återvann
sin själfbehärskning och började omärkligt se på kejsaren. Lygia, som
varit alldeles förvirrad vid festens början, hade sett honom som i en
dimma, och sedan, upptagen genom Vinicius’ närvaro och samtalet med
honom, hade hon ej alls lagt märke till honom. Men nu vände hon
sin blick mot honom, på en gång nyfiken och rädd.
Acte sade sant. Kejsaren hade lutat sig fram öfver bordet, med
ena ögat halfslutet och hållande framför det andra en rund, slipad
smaragd, genom hvilken han såg på dem. För ett ögonblick mötte hans
blick Lygias, och hennes hjärta sammanpressades af förskräckelse. Då
hon ännu var barn och bodde på Aulus’ egendom i Sicilien, hade en
gammal slaf berättat för henne om drakar, som bodde i hålor i bergen,
och det tycktes henne nu, att ett sådant vilddjurs gröna öga var fäst på
henne. Hon grep Vinicius’ hand som ett skrämdt barn, och
osammanhängande, hastiga intryck foro genom hennes hjärna. Var det icke han,
den förfärlige, den allsmäktige?
Hon hade ej sett honom förr och hade tänkt sig honom
annorlunda, ett blekt ansikte med dragen stelnade i elakhet. Nu såg hon ett
stort hufvud på en tjock hals, förfärligt visserligen, men nästan mera
löjligt, ty på afstånd liknade det ett barnhufvud. En ametistfärgad
tunika, en dräkt som vanliga dödliga ej fingo bära, gaf en blåaktig
anstrykning åt hans korta, breda ansikte. Hans hår var mörkt och
ordnadt, enligt ett mod, som Otho infört, i fyra lockar. Han hade ej skägg,
emedan han kort förut offrat det åt Jupiter — för hvilket hela Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
