Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 58 —
Petronius bad enträget Nero att hedra festen med sin sång, innan
gästerna fått för mycket. En kör af röster understödde hans ord, men
Nero vägrade i början. Det var icke endast af brist på mod, sade han,
fastän det alltid felades honom. Gudarna visste, hvilken ansträngning
hvarje framgång kostade honom. Han drog sig dock ej undan dem,
man måste göra något för konsten, och dessutom, om Apollo hade
be-gåfvat honom med en rätt god röst, var det icke riktigt att låta
gudomliga gåfvor ligga obegagnade. Han förstod äfven, att det var hans plikt
mot staten att låta dem komma till sin rätt. Men i dag var han
verkligen hes. Under natten hade han haft blyvikter på bröstet, men det
hade ej hjälpt något. Han hade till och med tänkt resa till Antium för
att andas hafsluft.
Lucanus bönföll honom i konstens och mänsklighetens namn. Alla
visste, att den gudomlige poeten och sångaren hade komponerat en ny
hymn till Venus, i jämförelse med hvilken Lucretius’ hymn var såsom
vargens tjut. Låt festen blifva en verklig fest! En så god härskare
skulle ej förorsaka sina undersåtar sådana lidanden. — Var icke
obarmhärtig, o cæsar!
»Var icke obarmhärtig!» upprepade alla de omkringsittande.
Nero utsträckte händerna till tecken att han gaf efter. Alla ansikten
antogo då ett uttryck af tacksamhet, och allas blickar vändes mot honom.
Men han befallde, att man först skulle meddela Poppæa, att han ämnade
sjunga. Han omtalade, att hon ej kommit till festen, emedan hon ej
mådde väl, men då inga läkemedel gåfvo henne sådan lindring som hans
sång, ville han ej beröfva henne detta tillfälle.
Poppæa kom verkligen snart. Hittills hade hon styrt Nero, som
vore han henne fullständigt underdånig, men hon visste, att när det var
fråga om hans egenkärlek som sångare, körsven eller poet var det farligt
att reta den. Därför kom hon, vacker som en gudinna, klädd som Nero
i en ametistfärgad dräkt, bärande ett halsband af utomdentligt stora
pärlor, en gång i tiden stulna från Massinissa. Hennes hår var guldgult,
ansiktet ljuft, och fastän hon hade varit skild från två män, hade hon
en jungfrus uttryck och blick.
Hon hälsades med höga rop och orden »gudalika kejsarinna».
Lygia hade aldrig sett någon så skön, och hon kunde ej tro sina ögon,
ty hon visste, att Poppæa Sabina var en bland de mest fördärfvade
kvinnor på jorden. Pomponia hade berättat henne, att Poppæa hade
fått kejsaren att mörda sin mor och sin hustru, hon kände till henne
från beskrifningar af Aulus’ gäster och tjänare, hon hade hört att statyer
af henne nattetid hade vräkts omkull i staden, hon hade hört talas om
inskriptioner, hvilkas författare blifvit dömda till de svåraste straff, men
hvilka ändå hvar morgon funnos skrifna på stadens murar, och nu, då
hon såg den beryktade Poppæa, ansedd bland de kristna som
förkroppsligandet af allt ondt och dåligt, tycktes det henne, att änglar eller andar
i himlen måste se ut som hon. Hon kunde ej slita sina blickar från
Poppæa, och från hennes läppar föll ofrivilligt frågan:
»A, Marcus, kan det vara möjligt?»
Men upphetsad af vin och otålig öfver att så många saker hade
förstrött hennes uppmärksamhet och hindrat henne att höra på honom,
sade han:
»Ja, hon är vacker, men du är hundra gånger vackrare. Du vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
