Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 62 —
ty lifvet där är ändå gladt! Kejsaren är nådig, vin är godt! Ah,
hvilken skada!»
Och han brast i gråt med hufvudet lutadt mot armen på en syrisk
bacchant.
»Hvad är ett lif efter detta? Achilles hade rätt — hellre vara slaf
på jorden än konung i de undre regionerna.»
Emellertid hade Lucanus blåst bort allt guldpuder från Nigidas hår,
och hon hade fallit i sömn af sitt rus. Sedan tog han murgrönskransar
från vasen, som stod framför honom, satte dem på henne, där hon sof,
och såg med förtjusta och frågande blickar på de närvarande. Han
prydde äfven sig själf med murgröna och upprepade i en ton af djup
öfvertygelse: »Jag är alls ingen människa, utan en faun.»
Petronius var ej drucken, men Nero, som i början drack helt litet
i tanke på sin »himmelska röst», tömde mot slutet bägare efter bägare
och var alldeles berusad. Han ville också sjunga flera af sina verser
— denna gång på grekiska — men han hade glömt dem och sjöng i
misstag ett ode afAnacreon. Pythagoras, Diodorus och Terpnos
ackompanjerade honom, men eftersom de ej kunde hålla takten, slutade de
upp. Nero, som kännare och dyrkare af skönheten, var fängslad af
Pythagoras’ skönhet och kysste i hänryckning hans hand. »Så vackra
händer har jag endast sett en gång förr, och hvems voro de?» Han
tryckte sina händer mot pannan och försökte komma ihåg det. Men
efter ett ögonblick fick hans ansikte ett uttryck af fasa.
Å, hans moders — Agrippinas!
Och en dyster syn fick makt med honom.
»Folk säger,» sade han, »att hon i månsken ströfvar omkring vid
sjön omkring Baiæ och Bauli. Hon bara går — går, som om hon sökte
något. Då hon kommer nära en båt, ser hon på den och går bort,
men fiskaren, på hvilken hon har fäst sin blick, dör!»
»Det är icke något dumt ämne,» sade Petronius.
Men Vestinius sträckte på halsen som en stork och hviskade
hemlighetsfullt:
»Jag tror ej på gudar, men jag tror på andar.»
Nero hörde ej på dem, utan fortsatte:
»Jag har offrat till dödsandarna, och jag vill inte se henne. Det är
fem år sedan dess — det tillkom mig att döma henne, tv hon skickade
lönnmördare på mig, och hade jag ej varit snabbare än hon, då hade ni
ej i kväll fått lyssna till min sång.»
»Kejsaren vare lofvad, i Boms och hela världens namn!» ropade
Domitius Afer.
Larmet började på nvtt, Lucanus, öfverströdd med murgröna, kände
behof af att få bryta ut och reste sig och skrek:
»Jag är ej någon människa, utan en faun, och jag lefver i skogarna.
Eho—o—o—oo!»
Kejsaren drack sig till sist rusig, männen voro druckna och
kvinnorna voro druckna. Vinicius var ej mindre berusad än de öfriga, och
därtill uppsteg det inom honom utom åtrå en lust att gräla, som han
alltid hade, då han öfverstigit måttan. Hans mörka ansikte blef blekare,
och han sluddrade på målet, då han talade med en röst, som nu var
högljudd och befallande:
»Bäck mig din mun! I dag, i morgon, det är alldeles detsamma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
