Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 67 —
Lygias armar föllo slappt ned. Det fanns ingen annan utväg. Hon
liade att välja mellan sitt eget eller Plautius’ fördärf. Då hon gick till
festen, hade hon hoppats att Vinicius eller Petronius skulle lyckas vinna
henne från kejsaren och återföra henne till Pomponia. Nu visste hon,
att det tvärtom vore de, som hade förmått kejsaren att bortföra henne.
Det fanns ingen hjälp. Endast ett underverk kunde rädda henne från
afgrunden — ett underverk och Guds makt.
»Acte,» sade hon med förtviflan, »hörde du Vinicius säga, att
kejsaren har gifvit mig åt honom, och att han denna afton skall sända
slafvar hit för att föra mig till sitt hem’.’»
»Ja,» svarade Acte och tystnade. Lygias förtviflan fann intet
gensvar hos henne. Hon hade varit Neros älskarinna. Fastän hennes
hjärta var rent, kunde hon ej klart se skammen af en sådan förbindelse.
Som för detta slafvinna hade hon slafmärket alltför inbrändt på sig,
och för öfrigt älskade hon Nero ännu. Om han återvände till henne,
skulle hon räcka sina armar mot honom i lycksalighet. Hon förstod
fullkomligt, att Lygia antingen skulle blifva den ungdomlige och
kraftfulle Vinicius’ älskarinna eller utsätta Aulus och Pomponia för
undergång, och hon kunde ej fatta Lygias tvekan.
»I palatset,» fortsatte hon efter en stunds tystnad, »skulle du ej
vara säkrare än hos Vinicius.»
Och hon tänkte aldrig på, att fastän hon sade sant, hennes ord
betydde detsamma som: »Var undergifven ditt öde och blif Vinicius’
älskarinna.»
Lygia kände ännu på sina läppar hans kyssar, brännande som
glödande kol och fulla af djurisk åtrå. Blodet rusade upp till hennes
ansikte, hon blygdes vid blotta tanken därpå.
»Aldrig,» bröt hon ut, »vill jag stanna vare sig här eller i Vinicius’
lms — aldrig!»
»Men är lian dig så förhatlig?» frågade Acte.
Lygia var ur stånd att svara, hon blef åter öfverväldigad af gråt.
Acte slöt henne i sin famn och sökte stilla hennes sinnesuppror. Ursus
andades tungt och knöt sina väldiga händer, ty han älskade sin
drottning med en hunds trofasthet och kunde ej uthärda åsynen af hennes
tårar. I hans halfvilda lygiska hjärna uppstod en önskan att återvända
till triclinium och strypa Vinicius och, om så skulle behöfvas, äfven
Nero själf, men ban fruktade att därmed gifva sin härskarinna till spillo
och var ej säker på alt en sådan handling, som tycktes honom helt
naturlig, ändå skulle anstå en bekännare af det korsfästa lammet.
Men Acte frågade åter, i det hon smekte Lygia:
»Är han dig så förhatlig?»
»Nej,» svarade Lygia. »Jag får ej hata, ty jag är kristen.»
»Jag vet det, Lygia. Jag vet också från Pauli bref, att det ej är
tillåtet vare sig att fläcka sig själf eller att frukta döden mer än synd.
Men säg mig, tillåter din lära, att man förorsakar någon annans död!»
»Nej.»
»Hur kan du då bringa kejsarens hämnd öfver Aulus’ hus?»
Ett ögonblicks tystnad följde. En bottenlös afgrund öppnade sig
åter för Lygia.
»Jag frågar,» fortsatte den unga frigifna, »ty jag har medkänsla för
dig — och jag hyser medkänsla för den goda Pomponia och Aulus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
