Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Lygia fortfor att sofva lugnt, som om hon varit hemma under
skydd af Pomponia Græcina. Och hon sof länge. Middagstimmen hade
gått, då hon öppnade sina blå ögon och såg sig omkring med förvåning.
Det var tydligt, att hon undrade öfver att ej vara i Aulus’ hus.
»Ar det du, Acte?» sade hon till sist, då hon i mörkret urskilde
grekinnans ansikte.
»Ja, Lygia.»
»Är det afton?»
»Nej, barn, men middagstimmen är förbi.»
»Och har inte Ursus kommit tillbaka?»
»Ursus sade ej, att han skulle komma tillbaka, han sade, att han
på aftonen skulle vänta på bärstolen med sina kristna.»
»Ja visst.»
De lämnade cubiculum och gingo till badrummen, där Acte badade
Lygia. Så åto de frukost och gingo därefter ut i palatsets trädgårdar,
där de ej behöfde frukta något farligt möte, eftersom kejsaren och
hans förnämsta hofmän ännu sofvo. För första gången i sitt lif såg
Lygia dessa storartade trädgårdar med sina pinjer, cypresser, ekar,
olivträd, myrten, ibland hvilka en mängd hvita statyer lyste fram.
Dammarnas vattenspeglar glänste stilla, rosenhäckar blommade, bestänkta af
fontänens kaskader, ingångar till förtjusande grottor voro omslingrade
med murgröna och klängrosor, silfverfärgade svanor seglade i vattnet,
ibland statyer och träd vandrade tama gazeller från Afrikas öknar, och
där flögo mångfärgade fåglar från alla kända länder på jorden.
Trädgårdarna voro tomma, men här och där gingo slafvar med
spadar i händerna och sjöngo helt lågt, andra, som hade fått sig
beviljadt ett ögonblicks hvila, sutto vid dammarna eller i grottornas skugga,
i det darrande solljuset, som bröt in genom löfverket, andra vattnade
rosor eller de blekt liljefärgade saffransblommorna. Acte och Lygia
gingo långt och sågo på trädgårdens alla under, och Lygia tänkte, att om
kejsaren vore god, borde han vara mycket lycklig i ett sådant palats
och i sådana trädgårdar.
Men till slut blefvo de båda litet trötta och satte sig ned på en
bänk, nästan dold af tät cypress, och började tala om det, som vägde
tyngst på deras hjärtan — Lygias flykt. Acte var mycket mindre
hoppfull än Lygia oin företagets framgång. Ibland tyckte hon, att det var
en dåraktig plan, som aldrig skulle lyckas. Och hennes medlidande
med Lygia växte. Det tycktes henne, att det vore hundra gånger säkrare
att söka inverka på Vinicius. Efter en stund frågade hon Lygia, hur
länge hon känt Vinicius och om hon ej trodde, att han skulle kunna
öfvertalas att återföra henne till Pomponia.
Men Lygia skakade sorgset sitt mörka hufvud. Nej! I Aulus’ hus
hade Vinicius varit annorlunda, han hade varit mycket god, men sedan
gårdagens fest var hon rädd för honom och ville hellre fly till tygierna.
»Men i Aulus’ hus tyckte du om honom, eller hur?» frågade Acte.
»Ja,» svarade Lygia med nedböjdt hufvud.
»Och du var ingen slafvinna som jag,» sade Acte efter ett ögonblicks
eftertanke, -»Vinicius kan kanske gifta sig med dig. Du är en gisslan
och dotter till den lygiske konungen. Aulus och Pomponia älska dig
som sitt eget barn, och jag är säker på att de skola vara villiga att
adoptera dig. Vinicius kan taga dig till äkta, Lygia.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
