Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 94 —
honom förlåta dig och som tecken på sin förlåtelse gifva dig jungfrun
tillbaka.»
»Jag skulle offra honom en hekatomb i morgon dag. Jag har ingen
lust hvarken till föda eller bad eller sömn. Jag vill taga en blindlykta
och vandra igenom staden. Kanske finner jag henne förklädd. Jag
är sjuk.»
Petronius såg medlidsamt på honom. Han hade verkligen blå ringar
under ögonen, pupillerna glänste af feber, hans orakade skägg bildade
en mörk rand kring hans skarpt skurna mun, håret var i oordning, och
han såg verkligen sjuk ut. Iras och den guldlockiga Eunice sågo äfven
beklagande på honom, men han såg dem ej, han och Petronius togo
ingen notis 0111 slafvinnorna, på samma sätt som de ej skulle lagt märke
tilt hundar, som rörde sig kring dem.
»Du lider af feber,» sade Petronius.
»Ja.»
»Hör då på mig! Jag vet ej hvad läkaren har föreskrifvit dig, men
jag vet hur jag skulle handla i ditt ställe. Tills den förlorade är funnen,
skulle jag hos en annan söka, hvad jag mist hos henne. Jag så
utsökta gestalter i din villa. Motsäg mig inte. Jag vet hvad kärlek är,
och att någon annan ej kan intaga den åtråddas plats. Men hos en
vacker slafvinna kan man åtminstone stundtals finna förströelse.»
»Jag behöfver det icke,» sade Vinicius.
Men Petronius, som hade en verklig svaghet för honom och ville
lindra hans smärta, började räkna ut hur han borde ställa det.
»Kanske hafva dina för dig icke nyhetens behag,» sade ban efter
ett ögonblick. Han såg i tur och ordning på Iras och Eunice och lade
slutligen sin hand på den guldlockiga Eunices hufvud. »Se på dessa behag,
för hvilka den unge Fonteius Capiton häromdagen erbjöd tre utsökt
vackra gossar från Clazomene. En vackrare gestalt än hennes har ej
själfve Skopas modellerat. Jag kan själf ej förstå, hvarför jag förblifvit
likgiltig för henne så länge., när inga tankar på Chrysothemis uppehålla
mig. Nå väl, jag skänker dig henne, tag henne för dig själf!»
Då Eunice hörde detta, blef hon blek, såg på Vinicius med skrämd
blick och väntade andlös på hans svar.
Men han sprang upp, tryckte händerna mot sina tinningar och sade
hastigt lik en som är sjuk och ej vill höra talas om någonting:
»Nej, nej! Jag bryr mig ej om henne! Jag bryr mig ej om andra!
Jag tackar dig, men jag vill inte ha henne. Jag skall gå och söka
henne i staden. Låt mig få en gallisk päls och en mössa. Jag skall
gå bortom Tibern — om jag åtminstone fick se Ursus!»
Och han skyndade ut. Och Petronius, som såg, att han ej kunde
vara stilla på ett ställe, gjorde intet försök att kvarhålla honom. Men
då han ansåg att hans vägran endast var en öfvergående afsmak för
alla kvinnor utom Lygia, och då han ej ville, att hans egen storsinthet
skulle gifvas till spillo, sade han åt slafvinnan:
»Eunice, du skall bada och göra dig i ordning och sedan gå till
Vinicius.»
Men hon föll på knä framför honom och bad med knäppta händer
att ej blifva bortsänd från huset. Hon ville ej gå till Vinicius. Hon
ville hellre bära bränsle till hijpocaustiim i hans hus än vara den
förnämsta slafvinnan hos Vinicius. Hon ville ej, bon kunde ej gå, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
