Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— o: —
hon bad honom hafva medlidande. Han fick låta piska henne dagligen,
blott icke skicka bort henne.
Och darrande som ett löf af ångest och sinnesrörelse såg hon
bönfallande på honom, som helt förvånad lyssnade till henne. En
slafvinna, som vågade begära att slippa utföra en befallning, som sade:
»jag vill ej, och jag kan ej», var något så oerhördt i Rom, att Petronius
först ej trodde sina öron. Slutligen rynkade han pannan. Han var för
förfinad att vara grym. Hans slafvar, i synnerhet lyxslafvarna, voro
friare än andra, på villkor att de utförde sina åligganden exemplariskt,
och att de skulle vörda sin herres vilja som en guds. Om de felade i
dessa två fall, var han i stånd att ej spara på straff, under hvilka de
enligt bruket voro skyldiga att böja sig. Och då han dessutom ej
kunde tåla motstånd eller något som rubbade hans lugn, såg han ett
ögonblick på den knäböjande flickan och sade:
»Gå efter Tiresias och kom tillbaka med honom.»
Eunice reste sig darrande och med tårar i ögonen samt gick ut.
Efter ett ögonblick kom hon tillbaka med den förnämste slafven i atrium,
Tiresias, en man från Kreta.
»Du skall taga Eunice,» sade Petronius, »och gifva henne tjugufem
rapp, men se till att du ej förstör hennes skinn.»
Då han sagt detta, gick han in i biblioteket, slog sig ned vid ett
bord af rosafärgad marmor och började arbeta på sin »Trimalchions
fest». Men Lygias flykt och kejsarbarnets sjukdom hade stört hans
sinne, så att han ej kunde arbeta längre. Denna sjukdom var framför
allt betydelsefull. Petronius kom att tänka på, att om kejsaren skulle
tro, att Lygia hade förhäxat det, skulle ansvaret äfven falla på honom,
ty jungfrun hade blifvit förd till palatset på hans begäran. Men han
kunde räkna på att ban vid första sammanträffande med kejsaren skulle
kunna visa honom det orimliga i en sådan tanke, han räknade också
litet på en viss svaghet, som Poppæa hyste för honom — en
omsorgsfullt dold svaghet, men icke så väl dold, att han ej kunde gissa den.
Men snart ryckte han på axlarna åt dessa farhågor och beslöt att gå
till triclinium för att styrka sig och sedaa låta föra sig till palatset,
därifrån till Marsfältet och sedan till Chrysothemis.
Men på väg till triclinium, vid ingången till tjänarnas korridor, blef
han oväntadt varse Eunices smärta gestalt, där hon stod vid väggen
bland andra slafvinnor, och han glömde, att han ej gifvit Tiresias några
andra befallningar än hvad som rörde Eunices afstraffning. Han rynkade
åter ögonbrynen och såg efter sin atrium-slaf. Då han ej såg honom
bland slafvarna, vände han sig till Eunice.
»Har du fått spö?»
Hon kastade sig än en gång för hans fötter, tryckte fållen af hans
toga till sina läppar och sade:
»Ja, herre, jag har fått det! Ja, ja, herre!»
I hennes röst låg glädje och tacksamhet. Det var tydligt, att hon
ansåg detta straff ha trädt i stället för hennes flyttning från huset, och
att hon nu trodde sig skola få stanna kvar. Petronius förstod det och
undrade öfver hennes häftiga motstånd, men han var en alltför stor
människokännare, för att icke veta, att endast kärlek kunde framkalla
ett sådant motstånd.
»Är det någon du älskar här?» frågade han.
13. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
