Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 109 —
språk betyder ’lyckans leende’. Om du hade gissat det, kunde du
också ha skaflat dig rikedom. Håll filosolien i ära, säger jag dig, eller
också går jag till en annan vinbod — något som min vän Petronius
länge har bedt mig om.»
FJORTONDE KAPITLET.
Under den närmaste tiden efter besöket hos Petronius visade sig
Chilo ej någonstädes. Sedan Vinicius fått veta af Acte, att Lygia älskade
honom, var han hundra gånger ifrigare att finna henne. Som han ej
hade lust att bedja kejsaren om hjälp och ej heller kunde göra det, då
barnet var sjukt, började han själf söka. Ingenting kunde emellertid
rädda kejsarbarnet.
Inga offer i templen hjälpte, ej heller böner, eller läkares konst,
eller alla de svärjelser, som de slutligen tillgrepo. Inom en vecka dog
barnet. Hela hofvet och Rom fick sorg. Kejsaren, som vid barnets
födelse varit utom sig af glädje, var nu vild af förtviflan, stängde in sig
i sina rum och vägrade i två dagar att intaga någon föda. Och fastän
palatset var fullt af senatorer och augustianer, som skyndade dit med
bevis på sin sorg och sitt deltagande, nekade han tillträde för hvar
enda en. Senaten samlades till en extra sammankomst, hvarest barnet
förklarades gudomligt. Det beslöts att resa ett tempel för det och
anställa en särskild präst till dess tjänst. Nya offer giordes i andra tempel
till ära för den aflidna, afbildningar af barnet utfördes i dyrbara metaller,
och begrafningen var storartad. Folket förundrade sig öfver den
gränslösa sorg, kejsaren visade, de gräto med honom, räckte ut händerna efter
gåfvor och roade sig framför allt vid åsynen af de oförlikneliga
ceremonierna.
Detta dödsfall oroade Petronius. Alla människor i Rom’ visste, att
Poppæa trodde på trolldom. Läkarna, som sålunda kunde förklara det
fåfänga i sina ansträngningar, understödde henne, prästerna, hvilkas
offer visat hur maktlösa de varit, gjorde detsamma likaväl som de lärde
spåmännen, som fruktade för sina lif, och som hela folket. Petronius
var glad nu, att Lygia flytt, ty han önskade intet ondt öfver Pomponia
eller öfver sig själf och Vinicius. Och därför, då cypressen, som var
utställd utanför palatset till tecken på sorg, var borttagen, gick han till
mottagningen, som var anslagen åt senatorerna, för att få veta hur pass
mycket Nero lyssnat till ryktena om trolldom, och för att motverka
de resultat, som kunde komma af denna tro.
Och då ban kände Nero, visste han, att fastän Nero ej trodde på
trolleri, skulle han låtsas göra det, för att förstora sina egna iidanden
och slutligen för att kunna hämnas på någon, för att undkomma
misstanken att gudarna skulle ha börjat straffa honom för alla hans brott.
Petronius trodde icke kejsaren om att djupt och verkligt kunna älska
ens sitt barn. Fastän han passioneradt tillbad det, var Petronius säker
på, att han skulle öfverdrifva sina smärtor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
