Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag offra honom två kvigor af samma storlek och färg och förgylla
deras horn.»
»Således tillåter dig din kristendom från i går och din något äldre
filosofi att tro på Mercurius?»
»Jag tror alltid på det jag behöfver tro på. Det är min filosofi,
som bör behaga Mercurius. Olyckligtvis (ni veta, ädla herrar, hvad för
en misstänksam gud han är), sätter han icke tillit ens till den
tadel-lösaste filosofs löften och vill hafva kvigorna i förskott, men det är en
ofantlig utgift för mig. Icke hvar och en är en Seneca, och jag har ej
råd att göra offret. Men om den ädle Vinicius skulle vilja gifva något
i förskott på den summa, han utlofvat?»
»Icke en obol, Chilo,» sade Petronius, »icke en obol. Vinicius’
frikostighet skall öfverträffa dina förväntningar — men först när Lygia
blifvit funnen — då du visar oss hennes gömställe. Mercurius måste
lita på dig i fråga om sina två kvigor, fastän det ej förundrar mig att
ban ej gör det, det visar att han är skarpsynt.»
»Hör på mig, ädle herrar. Den upptäckt jag gjort är stor, t}1
fastän jag ännu ej funnit jungfrun, har jag funnit sättet att söka henne.
Ni ha sändt frigifne och slafvar ut i staden och på landsbygden, har
någon af dem gifvit eder en ledtråd? Nej, endast jag bar gjort det.
Och vidare, ibland edra slafvar måste det finnas krislna, ty denna
vidskepelse har spridt sig öfverallt, och de skola bedraga er i stället för
att hjälpa er. Det är inte bra att de se mig här. Därför, ädle
Petronius, bör du anbefalla Eunice tystnad, och du, ädle Vinicius, sprid
ut ett rykte, att jag säljer dig en salfva, som tillförsäkrar seger åt hästar
på cirkus, om de gnidas in därmed. Jag ensam skall söka efter henne,
och utan hjälp skall jag finna flyktingarna. Lita på mig och vet, att
hvad jag får i förskott endast skall vara mig en uppmuntran, ty jag
kommer alltid att hoppas på mer och skall känna den största säkerhet
att jag ej skall gå miste om den utlofvade belöningen. Det är sant!
Eftersom jag är filosof, föraktar jag penningen, fastän hvarken Seneca,
Musonius eller Cornutus göra det, ehuru de ej förlorat några fingrar i
försvar af någon och alltså själfva kunna skrifva och lämna sina namn
åt eftervärlden. Men, förutom slafven, som jag ämnar köpa, och
Mercurius, åt hvilken jag lofvat kvigorna — och ni veta huru dyra kreatur
äro nu för tiden — så fordrar själfva sökandet många utlägg. Hör
blott tålmodigt på mig! Nåväl de sista dagarna äro mina fötter ömma
af för mycket gående. Jag har gått till vinbodar för att träffa
människor, till bagarbodar, slaktarbodar, olivoljeförsäljare och till fiskare.
Jag har ränt igenom alla gator och gränder, jag har varit på förrymda
slafvars gömställen, jag bar förlorat pengar, nästan hundra plåtar på
mora. Jag har varit i tvättstugor, i torkskjul, i folkkök. Jag har talat
med mulåsnedrifvare och bildhuggare, jag har talat med folk, som kurera
utslagssjukdomar och rycka ut tänder, med fikonförsäljare. Jag har
varit på begrafningsplatser, och vet ni hvarför? Jo, för att öfverallt
rita upp en fisk, se på människornas ansiktsuttryck och höra, hvad de
säga om detta tecken.
Länge var jag ur stånd att få veta något, tills jag slutligen såg en
gammal slaf vid en brunn. Han hämtade upp vatten i ett ämbar och
grät. Jag närmade mig honom och frågade efter orsaken till hans tårar.
Han svarade, att han hade sparat sestertie efter sestertie för att friköpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
