Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 143 —
Vinicius lätt, att ceremonien skulle äga rum utanför på en plats, där
snart en talrik människomassa samlades.
Så långt ögat kunde nå, glimmade fackla vid fackla, men många
af dem som kommo hade ej något lyse. Med undantag af några
obetäckta hufvuden hade alla liättor, af fruktan för förräderi eller kvla,
och den unge patriciern tänkte med oro, att skulle det fortfara så, vore
ban icke i stånd att känna igen Lygia i det svaga ljuset.
Men plötsligen tändes ett bål af beckfacklor och gjorde platsen
ljusare. Efter en stund började alla sjunga — en underlig hymn, först
lågt, men sedan allt högre. Vinicius hade aldrig förr hört något
liknande. Samma längtan, han lagt märke till i de sånger, som sakta
sjöngos af en och annan på vägen till begralningsplatsen, ljöd nu i
denna sång, men ännu starkare. Och till sist blef den så intensiv och
mäktig, som om hela grafrummet, kullarna, sandhålorna, hela
omgifningen börjat längta med människorna. Det låg äfven i den ett rop i
natten, en ödmjuk bön om frälsning från att vandra i mörker.
De uppåtvända blickarna tycktes skåda någon, och de bedjandes
hela ställning uttryckte en bön, att ban måtte stiga ned. Då sången
var slut, följde ett ögonblicks tystnad — som gjorde så starkt intryck
på Vinicius och hans följeslagare, att de sågo upp mot stjärnorna, liksom
i fruktan att något skulle inträffa, och att verkligen någon skulle stiga
ned till dem.
Vinicius hade sett en mängd tempel af olika slag i mindre Asien,
Egypten och Rom, ban hade blifvit förtrogen med många olika religioner
och hört många sånger. Men nu såg han för första gången människor,
som kallade på en gudomlighet med lofsånger — icke efter en bestämd
ritual, utan ur djupet af sina hjärtan, med den verkliga längtan, ett
barn känner efter en fader eller moder. Man såg, att dessa
människor icke endast ärade sin gud, utan älskade honom af hela sin själ.
Vinicius hade icke sett något liknande i något land, under någon
gudstjänst, i någon helgedom. Alla de, i Rom eller Grekland, som ännu
framburo öller åt sina gudar, gjorde det för egen fördel eller af fruktan,
men ingen hade någonsin tänkt på att älska dessa gudar.
Ehuru hans sinne var upptaget af Lygia och hans uppmärksamhet
riktad pä att finna henne i människomassan, kunde han icke undgå att
lägga märke till de ovanliga och underbara saker som försiggingo
omkring honom. Emellertid hade flera facklor blifvit kastade på bålet,
som spred ett rödt sken i grafhvalfvet och fördunklade de enstaka
ljusens matta lågor. I detta ögonblick framträdde en gammal man, som
bar en mantel försedd med en hätta, men med obetäckt hufvud. Han
steg upp på en sten, som låg vid elden.
Röster hviskade: »Fetrus! Petrus!» Några böjde knä, andra sträckte
fram sina händer mot honom. Det blef så tyst, att man kunde höra
förkolnade delar falla från facklorna, det aflägsna bullret af vagnar pä
Via Nomentana och vindens sus i pinjerna utanför grafrummet.
Chilo lutade sig fram mot Vinicius och hviskade:
»Det är han! Kristi förre lärjunge — en fiskare!»
Den gamle lyfte sina händer och välsignade med tecknet af ett kors
de närvarande, som samtidigt föllo på knä. Vinicius och hans
följeslagare, som icke ville förråda sig, följde de andras exempel. Den unge
mannen kunde icke genast göra sig reda för sina intryck, tv det tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
