Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 148 —
Som ofta är fallet med människor, hvilkas lif har upptagits af en
enda passion, kretsade Vinicius’ tankar, allt under det han gjorde dessa
reflexioner, endast kring Lygia. Och i ljuset af dessa glimtar såg han
tydligt en sak — att om Lygia vore i grafhvalfvet, om hon bekände
denna lära, skulle hon aldrig kunna eller vilja blifva hans.
För första gången, sedan Vinicius såg henne hos Aulus, kände han,
att ehuru han nu funnit henne, skulle han aldrig äga henne. Han hade
aldrig förr erfarit något liknande, och han kunde icke nu förklara det,
ty det var icke egentligen en bestämd medveten känsla, utan fastmer en
oklar förnimmelse af ohjälplig förlust och olycka. Det uppstod inom
honom en oro, som snart blef till en vild vrede mot de kristna i
allmänhet och isynnerhet mot den gamle. Denne fiskare, som han vid
första ögonkastet ansåg vara en bonde, nästan skrämde honom nu, och
det tycktes honom, att en hemlighetsfull makt bestämde hans öde,
obevekligt och hårdt.
Den gamle hade berättat om Kristi död, och nu talade han vidare
0111 honom. En tystnad uppstod, som var än djupare än den förra,
man kunde nästan höra hjärtats slag. Denne man hade sett med egna
ögon. Och han berättade Som en, i hvilkens minne hvart ögonblick var
inprägladt så starkt, att han kunde se allt för sig ännu.
Vinicius lyssnade och glömde hvar han var, han förlorade sitt
omdöme och sin tankeförmåga inför detta. Det tycktes honom alt han
drömde. Men rundt omkring sig såg han den tysta människoskaran,
oset från lamporna nådde honom, på afstånd flammade bålet, och nära
honom på stenen stod en gammal man med darrande hufvud, som
vittnade och sade: »Jag har sett!»
Rom fanns ej till för alla dessa män och kvinnor, icke heller
kejsaren. Där fanns inga tempel åt hedniska gudar, där var endast Kristus,
som uppfyllde land och haf, himmelen och hela världen.
I husen, som lågo spridda längs Via Nomentana, började tuppar
gala och förkunna, att det var midnatt. I detta ögonblick drog Chilo
Vinicius i manteln och hviskade:
»Herre, jag ser Urban där borta, icke långt från den gamle, och
vid hans sida står en jungfru.»
Vinicius ryckte till, som väckt ur en dröm, och vändande sig i den
riktning, greken visade, såg han Lygia.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Hvar droppe blod hos den unge patriciern kom i svallning, då han
såg Lygia. Han glömde hopen, den gamle, sin egen förvåning vid allt
det underbara han sett — han såg endast henne. Ändtligen efter alla
mödor, efter långa dagar af oro, ångest och lidande hade han nu funnit
henne. För första gången kände han, hur glädjen rusade till hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
