Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 160 —
eller andra skulle vilja hjälpa Lygia — så tänkte han, Chilo, tala till
dem som en som har något alt säga, som en öfverbringare af kejsarens
befallningar, och, om det behöfdes, ropa på vakten att komma till den
unge patricierns bistånd mot pöbeln och således ställa väl för sig själf.
Han ansåg likväl, att Vinicius’ plan vore oklok. Men då han erkände
Crotons förfärliga styrka, medgaf han, att den kunde lyckas. Det dröjde
dock väl länge, innan han såg till någon, och tystnaden vid ingången
oroade honom.
»Hvad de än göra, arbeta de för mitt väl, ehuru de ej fatta det,»
tänkte han. »O, gudar, gudar! Låt mig endast...»
Men han tystnade plötsligen, ty det tycktes honom, att någon kom
i porten, och tryckande sig upp mot muren stod han andlös och väntade.
Och ban hade ej misstagit sig, ty plötsligen stack ett hufvud fram
bakom en pelare, men drogs lika hastigt tillbaka.
»Det är Vinicius eller Croton,» tänkte Chilo, »men om de ha gripit
jungfrun, hvarför ropar hon ej på hjälp och hvarför titta de ut på
gatan? De möta ändå folk, ty innan de uppnått Carinæ, är det lifligt i
staden — men hvad är det? Vid alla gudar!»
Och hans hår reste sig af förskräckelse.
I dörren syntes Ursus med Crotons kropp hängande öfver axlarna,
och sedan han sett sig omkring än en gång, började han, bärande den
liflösa kroppen, springa genom den tomma gatan ned till floden.
Chilo klistrade sig upp mot muren som en glatt lera.
»Om han får se mig, är jag förlorad,» tänkte han.
Men Ursus sprang förbi hörnet och försvann bakom de närbelägna
husen. Chilo tvekade ej längre, utan skyndade med af rädsla skallrande
tänder in på en annan gata, med så lätta och snabba steg, att de skulle
väckt till och med en ung mans beundran.
»Om han får sikte på mig på långt håll, när han vänder tillbaka,
hinner han upp mig och slår ihjäl mig,» mumlade han. »Rädda mig,
Zeus, rädda mig, Apollo, rädda mig, Hermes, fräls mig, du de kristnas
Gud! J ag skall lämna Rom, jag skall återvända till Mesembria, men
rädda mig ur denna afgrundsandes klor!»
Och denne lygier, som dödat Croton, tycktes honom i detta
ögonblick som en öfvernaturlig varelse. Under det han sprang, tänkte han
på, alt det måtte ha varit någon gud, som iklädt sig en barbars gestall.
Nu trodde ban på alla de myter, han annars skrattade åt. Det kom
för honom, att det kunde vara de kristnas gud, som dödat Croton, och
hans hår reste sig igen vid tanken på att lian stött sig med en sådan
makt.
Icke förr än ban sprungit genom flera gränder och fått se några
arbetare komma emot sig på afstånd, lugnade han sig litet. Han hade
alldeles mist andan, hvarför han satte sig ned på en tröskel till ett hus
och torkade sig i pannan med en flik af sin mantel.
»Jag är gammal och behöfver ro,» sade han.
Männen, som kommit emot honom, veko af in på en annan gata,
och åter var platsen öde. Staden sof ännu. Rörelsen på morgonen
började tidigare i den finare delen af staden, där slafvarna i de rika
husen måste stiga tidigt upp. Men där den lösa befolkningen bodde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
