Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 167 —
Du har beröfvat henne hennes väktare och oss tak öfver hufvudet.
Men vi vilja löna ondt med godt.»
»Skola ni lämna mig?» frågade Vinicius.
»Ja, vi skola lämna detta hus, där vi kunna uppsökas af prefekten
i staden. Din följeslagare blef dödad, och du, som är mäktig bland
detta folk, är sårad. Det skedde icke med vårt uppsåt och vilja, men
lagens vrede skall likväl drabba oss.»
»Frukta icke att bli förföljda,» svarade Vinicius. »Jag beskyddar er.»
Crispus ville icke säga honom, att det för dem ej endast var fråga
om prefekten och rättstjänarna, utan om honom — de ville skydda
Lygia för vidare förföljelser.
»Herre,» sade han. »din högra arm är oskadd. Här har du
skriftaflor och en stilus (skrifstift), skrif till dina tjänare, att de komma hit
i afton med en bärstol och föra dig hem till din bostad, där du kan
få det mycket bekvämare än i all vår fattigdom. Vi bo här hos en
stackars änka, som snart kommer hem med sin son, och han kan taga
ditt bref. Hvad oss beträffar, måste vi söka ett nytt gömställe.»
Vinicius bleknade, han förstod, att de ville skilja honom från Lygia,
och att om han förlorade henne nu, skulle han kanske aldrig mer få
återse henne. Han visste, att saker af stor betydelse kommit emellan
honom och henne, hvarför han, om ban ville äga henne, måste finna
på någon ny utväg, som han nu ej hade tid att tänka öfver. Han insåg
också, alt dessa människor aldrig skulle tro honom, om ban svure att
återgifva Lygia till Pomponia Græcina, och att de hade rätt i sitt
misstroende. Han borde för öfrigt redan förut ha handlat så. I stället för
att jaga efter Lygia, skulle han ha uppsökt Pomponia och lofvat att afstå
från att förfölja jungfrun, och i så fall skulle Pomponia ha funnit henne
och fört henne hem. Nej, ett sådant löfte skulle ej hindra dem från
deras föresats, inga heliga eder skulle blifva trodda, så mycket mer som
ban endast kunde svärja vid de odödliga gudarna, pä hvilka han själf
icke trodde stort och som de ansågo för onda andar.
Han måste söka på något sätt öfvertala Lygia och hennes
beskyddare att stanna, men tiden var knapp. Han måste se och vara med
henne, vore det endast för några dagar. På samma sätt som hvarje
spillra af en planka eller en åra bjuder den drunknande räddning, så
tycktes det honom att under dessa få dagar skulle han alltid kunna
säga något, som kunde bringa honom närmare henne, att han kunde
finna på en utväg, att någon gynnsam omständighet skulle inträffa. Han
samlade sina tankar och sade:
»Lyssnen till mig, kristna! I går var jag i Ostranium och hörde
er lära förkunnas. Men ehuru jag ej känner den, hafva edra handlingar
öfvertygat mig om, att ni äro hederliga och goda människor. Säg till
änkan, som bor här, att hon stannar, stannen själfva, och låten mig få
blifva där jag är. Låt honom» — han vände sig till Glaucus — »som
är läkare eller åtminstone förstår sig på att sköta sår, säga, om det är
möjligt att föra mig härifrån i dag. Jag är sjuk, min arm är bruten
och måste hållas i stillhet för några dagar, och därför kommer jag ej
att lämna detta hus, så vida ni ej bära mig härifrån med våld »
Han tystnade ett ögonblick, ty han var alldeles andlös.
Cripus sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
