Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 173 —
inte kan vara hederlig, måste vara en skälm, och hvad är svårare för
en skälm än att vara hederlig? Men att öfverfalla en så ädel herre —
o, gudar!»
Men så kom han ihåg, att han gifvit sig ut för Ursus för att vara
kristen och tystnade.
»Om jag ej haft min dolk, hade han slagit ihjäl mig,» sade
Vinicius.
»Jag välsignar det ögonblick, då jag rådde dig att taga åtminstone
en knif med dig.»
Vinicius såg frågande på Chilo och sade:
»Hvad har du gjort i dag?»
»Hvad! Har jag inte talat om för dig, att jag bad för din hälsa?»
»Ingenting mer?»
»Jag gjorde mig just i ordning till att besöka dig, då denne gode
man kom och sade att du sändt efter mig.»
»Här är en skriltafla. Du skall gå med den hem till mig och gifva
den åt min frigifne. Det står skrifvet på taflan att jag rest till
Beneventum. Du skall säga åt Demas af dig själf, att jag reste denna
morgon, kallad af ett enträget bref från Petronius.» Han upprepade
eftertryckligt: »Jag har rest till Beneventum, hör du det!»
»Ja, herre. Du har rest, jag tog afsked af dig vid Porta Capena,
och efter din afresa greps jag af en sådan förtviflan, att om icke din
frikostighet lindrar den, kommer jag att gråta mig till döds.»
Fastän Vinicius var sjuk och van vid grekens finter, kunde han icke
tillbakahålla ett leende. Han var för resten glad, att greken förstod
honom så snabbt, därför sade han:
»Då skall jag skrifva så att dina ögon torka. Gif mig facklan.»
Chilo, som var alldeles lugn, reste sig och gick fram några steg
till härden för att taga en af facklorna, som brunno vid väggen. Men
då han tog den, gled hättan ned från hans hufvud, och ljuset föll rakt
på hans ansikte. Glaucus sprang upp och ställde sig framför honom.
»Känner du igen mig, Cephas?» frågade han. Hans röst var så
förfärlig, att en rysning genomfor alla de närvarande.
Chilo lyfte facklan och släppte den till marken i samma ögonblick.
Han böjde sig nästan dubbel och tjöt:
»Det är inte jag — det är inte jag! Nåd!»
Glaucus vände sig mot de andra och sade:
»Detta är den man som bedrog, som störtade mig och de mina!»
Alla de kristna kände till denna historia och äfven Vinicius, som
hittills ej vetat hvem läkaren var, ty han hade svimmat gång på gång,
under det såret förbands, och ej hört hans namn. Men för Ursus var
detta korta ögonblick och Glaucus’ ord som en blixt i mörkret. Han
kände igen Chilo och var i ett språng vid hans sida, grep hans arm,
böjde den bakåt och utropade:
»Det är han som öfvertalade mig att döda Glaucus!»
»Nåd!» vrålade Chilo. »Jag skall gifva er — O herre!» utropade
ban, och vände sitt hufvud mot Vinicius, »fräls mig! Jag satte min
lit till dig, försvara mig! Ditt bref — jag skall bära fram det! O
herre, herre!»
Men Vinicius såg med mera likgiltighet än någon annan på hvad
som försiggick, dels emedan han mer eller mindre förut kände till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
