Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 187 —
inte om Plautius. Om jag återvände — du vet, hur allting sprids i
Rom genom slafvarna — skulle man prata om det i staden. Nero
skulle säkert la reda på det genom sina slafvar och straffa Aulus och
Pomponia eller åtminstone taga mig ifrån dem för andra gången.»
»Ja,» svarade Vinicius med rynkad panna, »det är möjligt. Han
skulle göra det, om också endast för att visa, att hans vilja måste lydas.
Han skulle glömma dig eller komma ihåg dig endast för att förlusten
icke var hans, ulan min. Men kanske, att om han toge dig från Aulus
och Pomponia, han skulle gifva dig åt mig, och då kunde jag sända
dig tillbaka.»
»Vinicius, skulle du vilja se mig i det kejserliga palatset ännu en
gång?» frågade Lygia.
»Nej. Du har rätt. Jag talar som en dåre. Nej.»
Och i ett ögonblick såg ban framför sig liksom en bottenlös afgrund.
Han var patricier och tribun, en mäktig man. Men öfver hvarje makt
inom den värld, dit han hörde, härskade en -dåre, hvilkens nycker
och elakheter det var omöjligt att förutse. Endast sådana människor
som de kristna kunde underlåta att bry sig om eller frukta Nero ■—
människor, för hvilka hela världen med dess söndringar och lidanden
var ingenting. Alla andra måste darra för honom. Fasorna af den tid,
i hvilken de lefde, framstodo för Vinicius i bela deras ohyggliga vidd.
Han kunde icke återföra L)’gia till Aulus och Pomponia, af fruktan att
detta odjur skulle komma ihåg henne och vända sin vrede mot henne.
Han kunde af samma orsak icke taga henne till hustru, då skadade han
sig själf, henne och Aulus. Ett ögonblicks dåligt lynne var nog för att
störta dem. Vinicius tänkte för första gången i sitt lif, att antingen
måste världen förändras och blifva omskapad, eller också skulle lifvet
blifva omöjligt. Han förstod äfven det, som ögonblicket förut varit
dunkelt för honom, att under närvarande förhållanden kunde endast
de kristna vara lyckliga.
Men mest greps han af sorg, ty han förstod också, att det var han,
som invecklat sitt eget och Lygias lif i sådana svårigheter, att det knappt
fanns något medel att undgå dem. Och under inflytande af denna
förtviflan talade han:
»Vet du af, att du är lyckligare än jag? Du lefver i fattigdom, i
detta enda rum, bland okunniga människor, men du har din religion
och din Kristus. Jag har däremot endast dig, och när jag saknade dig,
var jag som en tiggare, som hvarken har tak öfver hufvudet eller bröd.
Du är kärare för mig än hela världen. Jag sökte efter dig, ty jag
kunde ej lefva utan dig. Jag hade hvarken behof af fester eller sömn.
Hade jag ej haft hoppet att finna dig, skulle jag ha kastat mig på mitt
svärd. Men jag fruktade döden, ty om jag var död, fick jag ej se dig.
Jag talar sanning, då jag säger, att utan dig kan jag ej lefva. Jag har
lefvat tills nu endast i hoppet att finna och äga dig. Kommer du ihåg,
hvad vi talade om i Aulus’ hus? Du ritade en fisk i sanden, och jag
visste ej hvad du menade. Kommer du ihåg, hur vi spelade boll? Jag
älskade dig då mer än mitt lif, och du hade redan börjat ana, att jag
älskade dig. Aulus, ban skrämde oss med Libitina och afbröt vårt
samtal. Då vi skulle gå, talade Pomponia med Petronius om Gud, att
han var en, allsmäktig och barmhärtig, men vi tänkte icke ens på, att
det var Kristus, som var din och hennes gud. Må han gifva dig åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
